Tre dagar i Ho Chi Min City

Som inte blev som vi tänkt men under omständigheterna ok. Då jag vaknade första morgonen i staden hade jag en ordentlig bihåleinflammation och feber som kom och gick under dagen. Jag orkade typ ingenting men resten av familjen var ju inte så pigga heller.

Jag och Daniel var i HCMC 2010 med Lovis som då var 8 månader gammal. Vi hann då med att se det mesta vi ville se så vi har inte varit stressade av det. Istället har vi insupit atmosfären och mest tagit små kortare turer i kvarteret vilket kan vara ett äventyr i sig. Vi bor inte i backpackingkvarteren vilket jag är mycket glad över speciellt då det blev som det blev. Vi har fått mycket av Vietnamesiskt vardagsliv bara av att gå ut genom dörren. 

Att vara ute och gå med Malte och Lovis är som att vara ute med kändisar. Folk tittat, pekar, vill fota och ta på.  

Daniel har tagit ut barnen på nån promenad själv varje dag och låtit mig vila. En dag kom Lovis hem och var nyklippt. 

Den bästa maten äts Alltid på en plastpall vid vägen. Det slår aldrig fel! Och personalen skrattade uppskattande när barnen slängde sig över sina kycklingben. 

Jag och Daniel är tillfälliga kycklingätare då det skulle krävas allt för mycket att hitta vegetarisk mat. 

Även under en resa som denna pågår vårt vardagsliv. Lovis har tappat en tand, hon räknar matte och vi leker med plusplus. Malte underhåller sig med tomma vattenflaskor och tycker, precis som när han var ett på förra resan, om att titta på gatulivet. Dock tycker han, förståligt, att det är jobbigt med folk som drar i honom och vi försöker skydda så gått det går. 

Jag mår bättre (men inte bra) och nu åker vi vidare till Mui Ne som är en liten kustby. Ska bli härligt med hav och kunna släppa ut barnen på stranden. 

Vi åker dit i den konstigaste buss vi sett. 

Vi hörs där!