Resebetraktelse om barn

Det är så nyttigt att resa och se hur andra lever och att då få syn på hur en själv lever och vilka fördomar en har. Eller jag har, ska jag väl säga. Det är också lätt att börja fundera över det samhälle och den kultur jag lever i när jag får möta andra sätt att leva.

Det är så lätt att tänka att Sverige är så bra. I Sverige gör vi rätt. Men vem säger det?

Under den här resan har jag funderat mycket på hur barnen har det och vem som bestämmer vad barn behöver och vad som är bäst för barn. 

(Jag kan inte på något sätt säga att jag vet hur barn i Kambodja har det. Jag vet att många barn lever i extrem fattigdom till exempel. De flesta barn går i skolan nu även om det tyvärr fortfarande finns de som måste tigga istället. Det är ett fattigt land med en mörk historia som kämpar att komma på fötter. Det jag skriver är ingen sanning utan tankar jag fått utifrån det jag sett och upplevt på resande fot.) 

När vi satt på golvet i restaurangen där vi gick "cooking class" kom lärarens 1,5 åringen gåendes med en stor kniv och jag sa -oj oj och mamman ryckte in och tog kniven ifrån henne. Här finns inga barnlås på lådor eller tippskydd på gasspisen. Hönsen, hundarna och nån katt går omkring bland borden, barnen och slinker lätt in i köket där det ligger nån mopeddel bland grytorna. Jag undrar vad vår första BVC-sköterska skulle ha sagt om hon kommit till detta på sitt hembesök hos oss för drygt 6 år sedan. 

Hela familjen åker moped utan hjälm, säkerhetsbälten existerar inte. De bor bland sina höns trots att fågelinfluensan fortfarande är aktuell och BVCs tjocka häfte om barnsäkerhet känner de inte till. I Sverige skulle alla bli anmälda till socialtjänsten!

Vem har rätt att avgöra? 

Jag är socionom och utbildad i sociallagstiftningen i Sverige. Jag tycker det är otroligt bra att vi har ett skydd för barn och att vi i extrema fall kan omhänderta barn som far illa. Med det sagt vill jag berätta om andra saker jag sett. 

Jag ser barn som behöver vara med sina föräldrar på jobbet. Som leker på golvet när mamma behöver laga mat till sina gäster men som då får massa uppmärksamhet från gäster och där mellan massa tid med sina föräldrar. Jag ser bäbisar som sover middag med morfar i en hängmatta och sen ammas högt upp i åldern och som säljer bananer på gatan tillsammans med sin skrattande pappa. 

Vi ser engagerade pappor, morfäder och syskon som på det finaste sätt tar hand om varandra - hela livet när de sen hjälper till med varandras barn och jobb. "It take a village to rais a child". Hur många av oss har den tryggheten? 

Barnen i byarna vi besökt är inte välbärgade. Byarna är fattiga där vissa har det sämre än andra. Barnen har ofta smutsiga kläder då det ändå inte går att hålla sig ren från det röda dammet på marken. El finns bara ibland och de får alla hjälpa till med hushållsarbete. Men vi ser också mycket lek och glada skratt. Vi ser att barnen har stora friheter och leker mycket utan vuxnas inblandning men som samtidigt verkar kunna ta hjälp från många olika vuxna när det behövs. Vår 6-åring tittade förvånat på oss när vi pratade om fattigdom och utbrast - De är väl inte fattiga!

För när vi ser att många saknar el, rinnande vatten och många av de saker vi tycker är självklara så ser hon något annat. Hon ser roliga kompisar att leka med, vänner att leka "fritt" med samt deras snälla föräldrar som bjuder på frukt och låter henne vara med när de stökar i köket och som mellan hushållsgörat tar sig tid att kamma hennes hår och göra en fläta. 

På många sätt är de rika. De har tid. Tid tillsammans. 

Och det är ju det vi håller på med här på resan -  att verkligen vara tillsammans! Och det gör vi på andra sidan jorden....

Vad är det som säger att det är just i Sverige vi gör rätt i allt? Jag tror att Sverige på många sätt är ett bra land för barn, om vi utgår från barnkonventionen till exempel. Bara det faktum att vår förskola lär ut barnkonventionen. 

Men jag tror att vi bör skärskåda oss själva och att resa ger mig nya ögon på det som tycks vara självklart och "bäst".