Linne blev utklädningsklänning

Ett av mina linnen som inte använts på länge satte livet till igår - och blev pånyttfödd. Återbruk är bäst!

Dottern ritade affisch till sin cirkus under tiden. 

Jag sydde in sidosömmarna och sömmen mitt bak men inte för mycket då utklädningskläder ska vara lätta att komma i och ur utan hjälp och över kläderna. 

Och så spets. Guldklänningen är klar!

Dottern är inte sugen på att bli fotad så det får bli en annan gång. 

Virkad mössa

Lillebror behövde en mössa och det virkade jag gärna. Den liknar en jag gjort till hans syster tidigare. Hon beslutade även att det skulle vara ett hjärta på brorsans mössa. Och att hon ska få låna den!

Vad har vi bråttom till?

Jag ramlade över ett fint blogginlägg hos Free Spirit som frågar vad vi har så bråttom till?Och jag undrar ofta det samma.

Ofta har vi ju bråttom bara för att få våra liv att gå ihop på något sätt. Hur gör man? Hur får man det att funka?

På morgonen skyndar vi iväg till förskolan och jobb. De flesta har rätt stressiga jobb och sen stressar vi för att hämta och komma hem, kanske handla, laga mat, läsa bok, natta och sen slänga sig framför teven för att äntligen kunna ta det lugnt.

Så fort jag försöker skynda på mina barn märker jag hur de låser sig och vägrar samarbeta. Då är det bara att ta några djupa andetag, släppa stressen och börja leka istället. Så får vi leka på kläder och stövlar.
Och jag förstår dem! Jag vill egentligen också bara skrika och slänga mig på golvet dagar då det går för fort. Dagar när vi glömmer att leka.

I den där resereklamen med Mads Mikelsen säger han att ”livet är inte de dagar som gått utan de dagar vi minns” (eller något liknande). Jag önskar att de dagar jag minns inte bara ska vara de från en vit sandstrand. Jag vill även minnas vardag!



Bild från en vanlig torsdag i svampskogen. Under början av hösten försökte jag och min familj komma ut så ofta som möjligt skogen. Även på vardagar. Det gjorde att våra kvällar inte bara flöt ihop till en massa - dessutom kan vi se på alla glasburkar fyllda med torkad svamp och tänka "det där har vi fixat".

Det finns mycket som är bra för barn

- Funderar ni på husdjur, frågade min vän.
- Nej, inte alls, svarade jag. Jag är inte ett dugg sugen på det. Men... säger jag dröjande... Det sägs ju att det är bra för barn.
- Det är mycket som är bra för barn, säger min vän.
- Som till exempel glada föräldrar, fyller jag i.

Återigen, det här med hur andra tycker det borde vara. Vad som förväntas av oss. Vad vi själva har för föreställningar. Men vad är bra för OSS?

Det är knappast bra för oss som familj att vi skaffar husdjur för att vi känner att vi borde göra det, eller för att barnen tjatar, även om vi som föräldrar egentligen inte alls vill.

Det finns mycket som är bra för barn. Men kanske inte allt.
Och det beror på.

Ta några djupa andetag. Stanna upp.
Vad är vår sanning?
Vad fungerar för oss som familj?

Vi nöjer oss med några legolejon.

Hur länge ska vi vänta

Den här låten skrev Björn Afzelius1975. Den känns sannare än nånsin.
I rest my case...

Vi har tålt dom alltför länge,
och på allt för nära håll;
dom som har snott åt sej makten,
och nu bevakar den som troll.
Dom som, om någon vill förändra nå't
bara säjer man ska ta det kallt,
och se'n skyndar sej så långsamt
att dom inte rör sej alls.

Och vi har hört på deras löften
om en ny och bättre värld.
Ja, dom har lovat oss ett paradis,
men allt vi har fått se är Sankte Per.
Fast dagarna kan va' långa,
så är tiden alltför kort
för att det som dom har lovat oss
bara ska få pratas bort.

Hur länge ska vi vänta?
Hur många år ska gå?
Hur länge ska vi vänta
innan framtiden blir vår?

Dom lottlösas barn får leva
för att bli gamla nog att dö,
för att dom, som redan nu har mer än nog,
ska kunna öka på sitt överflöd,
men hårdare än lystnaden
står dom rikas givmildhet,
där höger hand tar dubbelt upp
mat vad vänstra handen ger.

Hur länge ska vi vänta?
Vi räknar varje dag.
Hur länge ska vi vänta
innan framtiden blir av?

Några slåss för rätten
att få berätta det dom ser,
när det som händer inte längre tillåter dom att blunda.
Och några bränns med elektroder,
tills kroppen knyter sej i kramp,
och ändå vägrar dom att låta sej förstummas.
Och andra slåss emot sin ångest,
och kämpar med sin skräck,
och går tomhänta mot sköldar och batonger.
Och alla röjer dom en väg för oss,
så vi kan gå i deras spår.
Och det är för dom som vi vill sjunga våra sånger.

Ja, världen rycker närmare
för varje dag som går.
Vi hör skriken från dom stridande,
när vinden ligger på.
Och vi, som törstar efter kärlek
som andra hungrar efter bröd,
vi måste själva slå oss fria
om vi ska kunna ge nå'n annan stöd.

Och den dagen när vi tröttnat
på att förtryckas av dom få,
på alla löften om imorgon
och alla sagor om igår,
ska också pratmakare och bedragare
dra sin sista suck,
ja, dom ska spricka så som trollen gör
när solen stiger upp.

Hur länge ska vi vänta?
Hur mycket til ska gå?
Hur länge ska vi vänta
innan vi gör framtiden till vår?

Hur länge ska vi vänta?
Hur länge ska vi vänta?
Hur länge ska vi vänta?
innan vi gör framtiden till vår?

En nattning i nuet.

I kväll tog det tre försök innan lillebror verkligen somnade i sin säng. Han sover i nederslafen i våningssängen så han kommer upp själv, vinglandes in till oss i vardagsrummet, med ett stort leende. Och när man går emot honom vänder han om och går tillbaka till sängen. Han vet ju egentligen var han ska vara. Hur trött han än var så tog det lite tid ikväll. Men det kändes okey och jag tänkte - det här har jag skrivit om.

Jag letade i arkivet och här är det:

Vara Nu

Jag tänker på de nattningar då jag önskat att min dotter snabbt ska somna så att jag kan göra något annat viktigt som att kolla mailen eller titta på en film... Kanske försöker jag effektivisera nattningen lite och bara sjunga  en sång.

Det är inte de kvällar hon somnar snabbt. Snarare tvärt om. Dottern börjar prata och sjunga och vill inte vara i sängen. Hon vill upp, ligga på golvet eller i soffan. Hon försöker ta sig ur sin spjälsäng och kastar ur alla saker inklusive lakan ur sängen och tar av sig pyjamasen och säger att hon måste kissa på pottan. Allt för att komma upp igen. Själv blir jag frustrerad och känner att det här vi inte tid med.

Vilka vi? Min dotter har all tid i världen...

Jag tänker på de nattningar då jag tänkt att jag har all tid i världen och att det inte finns något viktigare än att vara just där. Då dottern sitter i fotöljen i sitt rum och dricker välling. Jag ligger oftast på golvet med huvudet på en mjuk nalle/älg/groda. Vi är tysta. Jag försöker tänka glada tankar eller att inte tänka alls. Mina andetag är lugna. Jag ska ingenstans. Vad dottern tänker kan vi ju bara gissa.

När hon druckit klart är det dags att borsta tänderna. Vi brukar leka att vi är djur. Det började med en lejonfamilj. Nu är hon oftast en giraff och jag en apa som hänger i svansen och borstar hennes tänder :)

Sen kramas och pussas vi och jag lägger ner henne i sängen. Jag klappar henne och sjunger Trollmor och Trollfar (när trollmor har lagt alla elva små trollen.... och sen en vers med trollfar också).

Godnatt, sov gott, natti natti. Jag går ut och rummet. Dottern vänder på sig och somnar.

På sommaren kan man sova middag under en eka.

De där små stunderna

Som på morgonen när min dotter kommer upp och vill sitta i min famn en stund innan hon riktigt vaknat helt. Då spelar det ingen roll att jag håller på med nåt eller behöver kissa. Jag sätter mig ner var jag än befinner mig och viskar i hennes öra. - god morgon min skruttunge. Jag älskar dig.

Sen brukar lillebror komma och vilja pussas, fortfarande med öppen mun och massa saliv. Då far storasystern upp för hon vill inte bli nerslaskad men hon ger honom en puss på håret och skrattar. 

Eller vid fem i morse när lillebror vaknade och jag lade honom bredvid mig i sängen. Men han ville inte ligga där bredvid utan klättrade upp och lade sig gränsle över mig, somnade och dreglade ner i min urringning. Och jag lät honom sova där tills klockan ringde. 

Ibland är det bara så fint att vara förälder. Jag måste påminna mig ibland om de små sakerna. Det är de som utgör den största delen av livet.