Hem till små armar runt min hals och blöta pussar. Till små berättelser om när dottern hittade en snigel under ett löv eller vad hennes kompis på förskolan gjorde. Jag längtar till att få natta barnen och ligga bredvid tills de somnar. Att faktiskt låta lillebror öva Näsa, Öga, Mun och samtidigt peta mig på varje kroppsdel, fast han borde sova.
För jag har upptäckt igen (&igen) att familjen ger mig kraft och ro och stöd. De helar och lagar om jag låter dem. Och hur trött jag än är så blir det värre om jag inte ger Mig till min familj. Om jag inte riktigt är där i tanken och helst vill att de snabbt ska sova så att jag får vila, då missar jag den helande kraften som de erbjuder.
Detta är att minnas!
Ja, vad vore man utan sin familj? <3
SvaraRaderaEn av de härligaste berättelserna här hemma igår, om vad som hänt under dagen, var om alla spännande resor Calle och Lovis gjort med flygplanet på förskolan. De hade varit piloter tillsammans och rest mer eller mindre jorden runt, och Calle berättade med sådan entusiasm hur spännande och roligt de haft. Underbart!