Frigående föräldrar

På amerikanska bloggar har jag stött på uttrycket "free range children" (som i frigående höns). Det är, som jag förstått det, en motreaktion på att överbeskydda barnen, att se dem för de kompetenta personer de är, ge dem utrymme att växa och upptäcka världen efter sitt eget huvud och begå sina egna misstag i motsatt till att styras av vuxna hela tiden. Och det låter ju bra! I en tid då vi rutar in även ganska små barns liv i föris/skola, aktiviteter, sport med mera och "sysslolösa" helger ses som något dåligt, blir utrymmet för till exempel den viktiga fria leken mindre och mindre även om vi ligger långt efter (eller före?!) till exempel USA, Storbritannien och Hongkong.

Jag tänker dock att för att kunna få frigående barn behövs det frigående föräldrar!

Föräldrar som går sin egen väg (utanför hönsgården), som pickar där de vill och söker sina egna sanningar. Jag upplever att vi som föräldrar idag är osäkra på vad som är rätt väg att gå. I sin osäkerhet är det också lätt att bli överbeskyddande för vad vi ALLA föräldrar vill är att våra barn ska ha det bra och vara säkra. Så det är inte konstigt alls att vi gör det vi i alla fall kan göra.

Om vi nu är osäkra på vilken väg vi ska ta som föräldrar, som vi alla är ibland, tänker jag att det är lätt hänt att ta den väg som alla andra man känner tar, den väg experterna visar på eller den väg någon man önskar man var mer lik valt. Eller kanske den vägen ens egna föräldrar tog. Eller den rakt motsatta?

Men om den vägen inte passar dig?
Om de andras väg bara passar just deras familj?
Om experternas gata inte leder dit du vill?

Behöver vi alls välja väg?

Eller kan det vara okey att inte riktigt veta? Att prova sig fram? Att känna efter. Att byta färdriktning om det inte passar?