Jag gjorde det!

Förra året var jag anmäld till Göteborgsvarvet - världens största halvmaraton, 21,1km. Då var jag sjuk i stort sett hela våren och fick banga men följde med som support. Det var trist att missa loppet men det var en kul helg. 

Jag och en av tjejerna från förra året anmälde oss till årets lopp i höstas. Min träning har gått lite upp och ner. Hela hösten var jag hängig vilket slutade i halsfluss före jul, en muskelbristning i vaden och för en månad sen hade jag ont i halsen i en månads tid så jag har inte fått så många mil i benen som jag hoppats. 

De sista passen kändes dock bra och igår stod jag redo att ta mig an min första halvmara!

Det var så kul! Jag log hela varvet runt. 

Jag har den sista tiden bara satsat på längd och inte på snabbhet. Jag har tänkt att det vore rimligt att ta mig runt på 2:20. Mitt längsta löppass någonsin har varit på 15 km och då har knän och höftböjare gnällt. 

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och tänkte hålla ett tempo på 6:30/km. Och det gjorde jag. Jag sprang i jämt tempo hela varvet runt trots avsaknad av klocka. Jag kom in i ett behagligt tempo och sprang på bara. Efter ca 12 km började jag springa om rätt många som gått ut för hårt. 

Inte förrän vid 18 km började kroppen säga ifrån. Då gjorde det ont lite var stans. Men jag översköljdes också av massa känslor och började gråta lite när jag insåg att jag skulle klara det! För det har inte varit så självklart. 

Jag kände att även om jag var hyfsat pigg så hade jag inte kunnat springa fortare. Men tanken slog mig - skulle jag kunna springa längre?

Otroligt glad gick jag i mål på 2:18:16 och jag mådde riktigt bra. 

Jag tog mig tillbaka till hotellet för dusch och sen skumpa i baren med min vän och supporter. 

Efter tvårättersmiddag och ett glas rött lade vi oss i sängen och åt godis och kollade på schlagern tills att vi 23:15 släckte lampan och somnade som stockar!

Så jäkla nöjd!

Jag är lite hög på att ha klarat något som inte varit så självklart. Och det ger mersmak.