Vi funderar mycket just nu på vad vi vill. Hur vill vi leva? På vilket sätt? Hur lite kan vi leva på? Jag har läst Lev mer på mindre och så läste jag igår ett blogginlägg från seglarfamiljen (familjer på äventyr) om att deras barn som aldrig bråkat och alltid varit kreativa, nu i stan inte kom på något att göra och ständigt var i luven på varandra och hur detta upphörde när de kom ut i skärgården där de fick frihet och möjlighet till ostyrd lek. Detta fick mig att vid fikabordet fråga vad barn mår bra av. Och det hela blev en lite tillspetsad diskussion som både blev intressant, lite vass och delvis gick över styr.
Men det viktiga är, tänker jag, att vi ifrågasätter det vi tar för sanning och ser över våra livsval.
Tror jag på det här?
Känns det bra?
För att citera mig själv igen. Bara för att det är vanligt behöver det inte vara normalt.
Väldigt intressant. Här hemma försöker vi jobba bort "jag kan inte leva utan youtube". ;-) :-P
SvaraRaderaKram!