tisdag 13 juni 2017

SAD säsongsbunden depression

-hur är det med dig? Frågade en kollega, som jag inte sett på ett tag, i morse.
- vårtrött, svarade jag och log lite matt. 
- ja, det är vi ju alla! 

Ja, de flesta är nog lite vårtrötta. Och så finns det de som får massa energi när ljuset återvänder. Och så finns det vi som börjar må dåligt just nu. Nu när knoppar brister, fåglarna kvittrar och dagarna blir längre. När vi förväntas pigga på oss men... Vintern har varit allt för lång. 

Sedan tonårstiden har det varit så för mig. Vårarna har varit tunga, sega, förvirrade och extremt trötta för. (När jag inte varit gravid eller ammat för då har det varit bra). Det har inte funnits ork. 

Jag vet inte hur många gånger jag gått till läkaren just den här perioden och sagt - något är fel!
De har tagit prov på prov. Oftast har jag fått höra att det inte är något fel på mig och jag har fått gå hem. Lika trött och håglös som tidigare. Förra året visade det sig att jag låg lite lågt i b12 och kalium, så det förklarade saken. Jag har utretts för sköldkörtelproblem och till och med för hjärtfel!

Ingen har frågat om det varit så här förut. 
Ingen har sett helheten. 
Inte jag heller. Förrän nu. Och då förstår jag ju att det inte är någon ide att gå till läkaren. 

Jag medicinerar mig med yinyoga och att vara snäll med mig själv. Jag försöker sänka kraven även om det kan vara svårt. Jag håller rutiner och bra mat. Löpningen har det dock inte funnits ork till de senaste veckorna och jag har samtidigt haft lite ont i halsen från och till men jag vill i löpskorna snart igen. 

Det bästa med detta är att jag vet att det går över. 



Vem vill hjälpa till att inte döma mitt föräldraskap?


Det ges så mycket råd och tips till föräldrar idag att det är svårt att veta ut eller in. Var går gränserna? Vem ska jag lita på? Hur hittar jag balansen?

Å ena sidan vill jag uppfostra självständiga barn som vågar. Å anda sidan vill jag inte att de ska göra sig allt för illa i sina försök. Jag vill att de ska lära sig hantera konflikter själva men inte att de ska slåss. Jag vill vara tydlig med mina egna gränser och visa att jag tar ansvar för mig själv, samtidigt som jag vill lära dem att vad de göra påverkar andra. Jag vill å ena sidan ha väluppfostrade barn som beter sig i möblerade rum, å andra sidan vill jag att de ska få vara fria själar som ifrågasätter hur vi gör. Det är inte lätt att hitta balansen alla gånger.

BVC ger sina råd, veckotidningar andra. Vänner och föräldrar lägger sig i eller har du bestämt dig för att inte göra som dina föräldrar, vilket också är ett ”ofritt” val. Olika ”föräldrastilar” ställs mot varandra på facebook och arga krönikor i kvällstidningar skambelägger föräldrar och skriker efter hårdare tag. Vem ska man tro på? Vem har rätt? Vem kan jag lita på?

Det är lätt att svara – Dig själv! Du ska lite på dig själv. Men det är faktiskt inte så lätt. Det är klart att det vore skönt att bara lyssna på sig själv och göra det som känns rätt men om du är dödstrött som förälder finns inga svar där heller och ofta behöver tankar luftas för att falla på plats i sig själv igen. Och då behöver du en ickedömande miljö att vädra dem i.

Det finns för få ickedömande platser idag tror jag. Det krävs stort mod att vara öppen med sina tillkortakommanden. Det krävs trygghet för att våga. Var finns mina plats? Har du någonstans där du vågar?

Där jag vågar är ickedömandet det som är viktigast. Jag övar varje dag på att inte döma andra eller mig själv – i stort och i smått. Jag tror det är en av de finaste gåvor vi kan ge oss själva och andra. Ingen utvecklas av skam. Vi hämmas bara. Ingen utvecklas av att skambelägga andra, vi gör oss bara stora för stunden.

Låt oss skapa rum där vi får vara oss själva med alla våra fel och brister. Låt oss ge utrymme åt varandras tankar som behöver vädras och falla på plats utan att döma dem på vägen. Kan vi göra det?

torsdag 14 april 2016

Sen vi kom hem

- hur har ni haft det? bra förstår jag!
- hur tar barnen det att komma hem?
- har ni fått vara friska?

Det är de vanligaste frågorna jag fått sen vi för snart 3 veckor sen kom hem. 

Ja! Vi har ju haft det bra!

Barnen lever så i nuet att det har inte varit nån stor grej för dem att vare sig resa eller komma hem. De hittar magi i alla små vardagliga ting. De refererar till Angkor wat och till senaste numret av Bamse och berättar om kompisar i skolan/förskolan och människor vi träffade på resan. Det är gott så.


Nej, jag var sjuk i början av resan men fick väldigt bra vård och var därefter friskare än jag varit på flera år. Nu har jag däremot blivit förkyld och idag vabbar jag med dottern som är hängig med hosta som håller henne vaken om natten.


Vi kom hem klockan 6 på morgonen på påskafton. Solen sken välkomnande och vi tog Röda huset i besittning. Vi har ju varit på resande fot längre än vi bott i vårt hus och hela familjen gläds varje dag åt vårt beslut att flytta hit.





Vi sliter som djur på helgerna med trädgården och framförallt med att få vår sommarstuga redo för försäljning. Det svider lite i hjärtat att lämna det fina stället vidare men vi känner att det är rätt beslut. 

Vi vill satsa på Röda huset nu. Här ska vi odla och växa, njuta och trivas.



söndag 21 februari 2016

Tonsai beach, (inte) Railey

Vi åkte båt, buss, bil och båt från Koh Phayam i ca 7 timmar för att ta oss till Railey beach. Vi valde stranden Tonsai för att det skulle vara lite billigare och där hard core-klättrarna höll till.






Vi insåg snabbt att Tonsai vill Inte vara eller förknippas med Railey trots att det ligger nära. Där är Railey west och Railey East och så lite bortom ligger Tonsai. Stranden med en egen identitet. 

Vi hade tänkt stanna 3 nätter här men det blev 6. 

Området är förknippat med klättring på grund av sina fantastiska klippor och det finns klätterleder i alla svårighetsgrader. Vi har klättrat tre gånger under våra dagar här och det har varit riktigt kul! Det kostade 800 bhat (knappt 200kr) per person för en halvdag. Vi betalade för två personer och jag och Daniel delade på en sele.




Malte har varit okey med att följa med trots att han inte fått klättra med rep och sele. Han har "småklättrat", som han kallat det. 





Det finns också en del grottor att utforska i området vilket är kul. 





Vi prickade in Tonsai cleaning days vilket innebar två dagar av städning, olika tävlingar och musikfestival! Bandet Job to do, Thailands största reaggeband, som vi missade på Koh Phayam, spelade en kväll. Restaurangerna stängde och flyttade ner på stranden. Vi tog sällskap med Mario, en 24-årig kille som reste själv (vars flickvän tyckte det var fantastiskt att han umgicks med en barnfamilj och inte massa singeltjejer).





När Railey nu mera mest består av dyrare resorter har Tonsai små mysiga caféer, restauranger och några billiga bungalowställen kvar. Stämningen här är bohemisk och familjär. Kvinnorna som jobbade på "vårt massageställe" var irriterad på att det på festivaltröjorna stod "Tonsai, Railey, Krabi Thailand" för de är Inte Railey! Och det framgick att det var viktigt att det var Tonsais gratisfestival och Inte kapitalistiska Raileys. 

Tyvärr har dock en mur dykt upp här och skiljer gatan från djungeln ner mot stranden. Något storbolag har tydligen köpt upp marken och alla är mycket upprörda. 

Första dagen vi klättrade var väggen 15 meter hög och nästa dag 25!  Vi är så imponerade av Lovis. Hon har visserligen klättrat en termin på klubben hemma men det är ju rätt korta inomhusväggar, detta är något annat. Och hon har fått blodad tand. Hon är klättrare nu, säger hon. 




Jag fick själv se mig besegrad av tredje dagens klätterled. Men både Daniel och Lovis klarade den och hela klätter-grejen har gett mersmak för oss alla. 







Nu åker vi vidare till Kho Lanta där vi ska slå läger i hela 4 veckor och barnen ska gå i skola/förskola för att få välbehövlig stimulans av andra barn. Och så kommer Ida i 2 veckor!!








onsdag 17 februari 2016

<3 Koh Phayam

Det var skönt att landa en vecka på denna vackra ö efter allt kringflackande.

Vår vän Jochen lockade oss till Koh Phayam och vi lyckades tajma in att träffa honom och Micke där denna vecka. Tack, det är vi glada för!


Som ni ser på bilden ovan är det inte direkt överbefolkat på Koh Phayam. Många av besökarna har också varit här förut. Många kommer tillbaka och jag kan förstå varför. 

Vi har bott på Lazy hut där vi haft det bra. 


Stranden vi bott på är långgrund och det är stor skillnad på hög- och lågvatten. Barnen köpte var sin luftmadrass och "surfade" på vågorna. Malte som tidigare mest lekt i sanden har badat massor denna vecka. 



En dag åkte vi till en annan strand och badade och en kväll gick vi till en liten "by" där vi åt middag med Jochen, Micke och Anna för att sedan gå till en bar och där efter "open mic" på baren the Irey. 



Barnen fixade den sena kvällen bra. Förutom det har vi mest hållit oss på vår strand. Varför flytta sig när maten är bra, sällskapet trevligt och stranden fin? Dessutom är vi inte så förtjusta i att i onödan åka mc utan hjälm och skyddskläder. 



De sista två nätterna bodde vi i en jättefin bungalow direkt på stranden. 



De två första dagarna var riktigt svala och jag hade kofta på kvällen. Sen slog det till och blev väldigt varmt istället. 

Tre mornar har jag gått på yoga på stranden. Det var riktigt bra! Läraren pratade konstant och kallades "militärläraren" av vissa för att hon var så tuff men jag gillade att hon var så noga. Hon gav sig inte förrän det blev rätt och hon såg verkligen varje elev. Det tog inte många minuter för henne att se sina elevers svagheter och anpassa dagens lektion efter det. Andra gången jag gick dit jobbade vi nästan bara med ryggen för - Eve needs this!



Lata dagar med bad, god mat och en och annan öl i gott sällskap fick vi. 

Vi kan förstå varför folk kommer tillbaka till denna lagom öde ö. 

❤️ Koh Phayam 









Homestay utanför Kampong Cham

På de flesta turist-restauranger i Kampong Cham fanns små visitkort om ett projekt som hette MICA och som i en liten by i närheten ordnat med vatten, skola med mera. Den franska biståndsorganisationen försöker få byn självförsörjande med hållbart jordbruk och djurhållning samt hantverk där kvinnor i byn säljer kläder, skalar och smycken på kommission och själva slipper vara försäljare. De har också satsat på turism. De ordnar med vandringar i byn och med homestay.

Vi ringde och bokade två nätter på homestay trots våra farhågor om att detta skulle vara väldigt anpassat till turister och mer än "uppvisning" än vardag. Tack och lov var detta långt ifrån sanningen!




Vi bodde i huset på bilden här ovan. Vi delade ett rum med morfar och mormor. Inunder bodde mamma och pappa och deras två barn med partner och barn. De var tio personer, en hund och massor av höns. 






Vi ledsagades delvis av en kvinna som var ansvarig för turistdelen i byn och som också bodde i huset. Hon pratade ok engelska men i övrigt var det bara våra få ord på khmer och kroppsspråk som gällde. 

Vi drack te med morfar som bjöd på grön mango och skrattade åt allt. Jag tror att denna man som verkade så tillfreds med livet och var så snäll blev mitt och Daniels starkaste minne. 

Vi fick lära oss göra armband av burkkapsyler vilket Lovis uppskattade mycket. 





Vi åt hos familjen och i stort sett alla måltider (frukost, lunch och middag) bestod av ris, kyckling och omelett. Gott och mättande men rätt tråkigt i längden. 

En morgon traskade vi iväg själva till ett stort tempel i närheten och på vägen tillbaka gick vi till marknaden. Det är härliga ställen och vi hittade nykokade munkar med smält socker på. 





Förra homestay vi var på hamnade vi på en förlovningsfest och denna gång på en begravning. 7 dagar efter dödsfallet är det fest och hela byn sluter upp i sina finaste kläder med vit överdel. Närmaste familjen bär helvitt. Det hela var en glad tillställning med god mat samtidigt som högtalare skrek ut välsignelser från 4 på morgonen till sent på natten. 




Att besöka homestay hör verkligen till höjdpunkterna på resan. Det ger så mycket!









torsdag 4 februari 2016

Vi skulle till Kratie men hamnade i Kompong Cham

Vi hade tänkt åka till Kratie i nordvästra Kambodja men var väldigt osugna på att åka 7 timmar med buss på en dag. Vi tittade på kartan och såg att staden Kampong Cham låg mitt emellan så vi tänkte att det skulle bli en bra mellanlandning. Vi bokade två nätter på Monorom 2 VIP hotel (dessa konstiga hotellnamn!)

Bussresan gick bra. Vi kom fram vid lunchtid och gick till vårt hotell som inte låg så långt bort, längs Mekongfloden. Vi möttes av en sällsynt tråkig receptionist och fick ett rum där skylten med hotellets namn satt för fönstret! 23 dollar för detta rum utan frukost kändes som ett rån och vi önskade att vi inte bokat 2 nätter. 

Trots det trista rummet (som vi snabbt möblerade om så de båda 120-sängarna blev en stor dubbelsäng och då fick en fri yta för lek, pappersflygplanskastning och dans) bestämde vi oss för att strunta i Kratie då vi kände oss lite reströtta. 

Det bästa med att backpacka tycker jag just är att kunna ta dagen som den kommer och känna efter vad en vill göra. Under snart 6 veckor har vi stannat 2-5 dagar på varje ställe och nu blev jag trött på att packa min ryggsäck. 

Första dagen i Champong Cham åkte vi till ett fantastiskt tempel som heter Wat Nokor. Jag älskade detta tempel! Delar av templet är lika gammalt som Angkor wat, eller äldre! I alla fall från 1000-talet. I detta gamla har de sedan inkorporerat ett nyare tempel som om man vill skulle kalla kitchigt. En fantastisk blandning tycker jag. 


Trots att jag inte har någon speciell religiös övertygelse blir jag väldigt berörd av helgedomar som dessa och som används. Visst är Angkor wat superhäftigt att se men det ger inte mig någon religiös upplevelse. Att däremot komma till Wat Nokor och möta munkar, lekande barn, en bröllopsfotografering utan att se en annan turist, det är något annat. Och inne i templet satt två äldre män framför den största Buddhan och de välkomnade oss med stora leenden och varma ögon och hjälpte Lovis att komma åt donationslådan. Två tandlösa kvinnor fick en liten peng och i gengäld fick jag och Lovis varsitt enkelt rött armband (sådant en ser att många har) och en välsignelse. Det var så vackert!

Tillbaka vid vår tuktuk frågade chauffören om vi ville åka till Bamboo bridge också. Ja, kan vi väl, tänkte vi och lät den smarte försäljaren få 2 dollar till för den turen. 

Bamboo bridge är byggt helt av bambu och dras varje år sönder av floden under regnperioden. Sen byggs den upp igen!



Två kvällar har vi ätit på samma ställe vid marknaden. Fantastiskt gott!



Vi har också kollat in marknaden på dagtid vilket är skoj även om vi inte inhandlat något. Det är inte en marknad för turister. I huvud taget är det få turister i stan vilket är synd tycker jag. Fler borde stanna till här. 

Efter två dagar på tråkhotellet bodde vi två nätter på homestay men det får bli ett eget inlägg. 

Igår, sista kvällen, bodde vi på River Moon vilket är ett mycket trevligt guesthouse. 15 dollar betalade vi för det rummet. På rummet låg ett litet häfte om trakten och där fick vi tips om en enkel fransk restaurang som låg nära. Det var en hit!

Vi äter sällan västerländsk mat på resan då det innebär dålig mat med pommes. Men vi har också senaste tiden ätit rätt ensidigt typ kyckling och ris (även till frukost på homestay) så vi var sugna på variation. Le bout du monde, var vad vi behövde! Vid världens ände. Ja, vi kan förstå att denna gladlynte, robusta fransos namngav sin restaurang det och vi undrar hur han hamnade här i Kambodja, i en stad ingen känner till, på en gata som inte ens har något namn! 

Vi var lättcharmade med - åh, vilken vacker familj! Aj aj, kapten! Till Malte som annars alltid blir tagen för söt flicka och fantastisk mat. Kan verkligen rekommendera restaurangen vid världens ände!



Nu far vi tillbaka till Phnom Phen i två nätter och sen vidare till Thailand. 30 dagar i Kambodja börjar närma sig sitt slut och visumet går ut.