fredag 28 februari 2014

Linne blev utklädningsklänning

Ett av mina linnen som inte använts på länge satte livet till igår - och blev pånyttfödd. Återbruk är bäst!


Dottern ritade affisch till sin cirkus under tiden. 


Jag sydde in sidosömmarna och sömmen mitt bak men inte för mycket då utklädningskläder ska vara lätta att komma i och ur utan hjälp och över kläderna. 
Och så spets. Guldklänningen är klar!


Dottern är inte sugen på att bli fotad så det får bli en annan gång. 

onsdag 26 februari 2014

Virkad mössa

Lillebror behövde en mössa och det virkade jag gärna. Den liknar en jag gjort till hans syster tidigare. Hon beslutade även att det skulle vara ett hjärta på brorsans mössa. Och att hon ska få låna den!

fredag 21 februari 2014

Vad har vi bråttom till?

Jag ramlade över ett fint blogginlägg hos Free Spirit som frågar vad vi har så bråttom till?Och jag undrar ofta det samma.

Ofta har vi ju bråttom bara för att få våra liv att gå ihop på något sätt. Hur gör man? Hur får man det att funka?

På morgonen skyndar vi iväg till förskolan och jobb. De flesta har rätt stressiga jobb och sen stressar vi för att hämta och komma hem, kanske handla, laga mat, läsa bok, natta och sen slänga sig framför teven för att äntligen kunna ta det lugnt.

Så fort jag försöker skynda på mina barn märker jag hur de låser sig och vägrar samarbeta. Då är det bara att ta några djupa andetag, släppa stressen och börja leka istället. Så får vi leka på kläder och stövlar.
Och jag förstår dem! Jag vill egentligen också bara skrika och slänga mig på golvet dagar då det går för fort. Dagar när vi glömmer att leka.

I den där resereklamen med Mads Mikelsen säger han att ”livet är inte de dagar som gått utan de dagar vi minns” (eller något liknande). Jag önskar att de dagar jag minns inte bara ska vara de från en vit sandstrand. Jag vill även minnas vardag!



Bild från en vanlig torsdag i svampskogen. Under början av hösten försökte jag och min familj komma ut så ofta som möjligt skogen. Även på vardagar. Det gjorde att våra kvällar inte bara flöt ihop till en massa - dessutom kan vi se på alla glasburkar fyllda med torkad svamp och tänka "det där har vi fixat".

söndag 16 februari 2014

Det finns mycket som är bra för barn

- Funderar ni på husdjur, frågade min vän.
- Nej, inte alls, svarade jag. Jag är inte ett dugg sugen på det. Men... säger jag dröjande... Det sägs ju att det är bra för barn.
- Det är mycket som är bra för barn, säger min vän.
- Som till exempel glada föräldrar, fyller jag i.

Återigen, det här med hur andra tycker det borde vara. Vad som förväntas av oss. Vad vi själva har för föreställningar. Men vad är bra för OSS?

Det är knappast bra för oss som familj att vi skaffar husdjur för att vi känner att vi borde göra det, eller för att barnen tjatar, även om vi som föräldrar egentligen inte alls vill.

Det finns mycket som är bra för barn. Men kanske inte allt.
Och det beror på.

Ta några djupa andetag. Stanna upp.
Vad är vår sanning?
Vad fungerar för oss som familj?

Vi nöjer oss med några legolejon.

Hur länge ska vi vänta

Den här låten skrev Björn Afzelius1975. Den känns sannare än nånsin.
I rest my case...

Vi har tålt dom alltför länge,
och på allt för nära håll;
dom som har snott åt sej makten,
och nu bevakar den som troll.
Dom som, om någon vill förändra nå't
bara säjer man ska ta det kallt,
och se'n skyndar sej så långsamt
att dom inte rör sej alls.

Och vi har hört på deras löften
om en ny och bättre värld.
Ja, dom har lovat oss ett paradis,
men allt vi har fått se är Sankte Per.
Fast dagarna kan va' långa,
så är tiden alltför kort
för att det som dom har lovat oss
bara ska få pratas bort.

Hur länge ska vi vänta?
Hur många år ska gå?
Hur länge ska vi vänta
innan framtiden blir vår?

Dom lottlösas barn får leva
för att bli gamla nog att dö,
för att dom, som redan nu har mer än nog,
ska kunna öka på sitt överflöd,
men hårdare än lystnaden
står dom rikas givmildhet,
där höger hand tar dubbelt upp
mat vad vänstra handen ger.

Hur länge ska vi vänta?
Vi räknar varje dag.
Hur länge ska vi vänta
innan framtiden blir av?

Några slåss för rätten
att få berätta det dom ser,
när det som händer inte längre tillåter dom att blunda.
Och några bränns med elektroder,
tills kroppen knyter sej i kramp,
och ändå vägrar dom att låta sej förstummas.
Och andra slåss emot sin ångest,
och kämpar med sin skräck,
och går tomhänta mot sköldar och batonger.
Och alla röjer dom en väg för oss,
så vi kan gå i deras spår.
Och det är för dom som vi vill sjunga våra sånger.

Ja, världen rycker närmare
för varje dag som går.
Vi hör skriken från dom stridande,
när vinden ligger på.
Och vi, som törstar efter kärlek
som andra hungrar efter bröd,
vi måste själva slå oss fria
om vi ska kunna ge nå'n annan stöd.

Och den dagen när vi tröttnat
på att förtryckas av dom få,
på alla löften om imorgon
och alla sagor om igår,
ska också pratmakare och bedragare
dra sin sista suck,
ja, dom ska spricka så som trollen gör
när solen stiger upp.

Hur länge ska vi vänta?
Hur mycket til ska gå?
Hur länge ska vi vänta
innan vi gör framtiden till vår?

Hur länge ska vi vänta?
Hur länge ska vi vänta?
Hur länge ska vi vänta?
innan vi gör framtiden till vår?

fredag 14 februari 2014

En nattning i nuet.

I kväll tog det tre försök innan lillebror verkligen somnade i sin säng. Han sover i nederslafen i våningssängen så han kommer upp själv, vinglandes in till oss i vardagsrummet, med ett stort leende. Och när man går emot honom vänder han om och går tillbaka till sängen. Han vet ju egentligen var han ska vara. Hur trött han än var så tog det lite tid ikväll. Men det kändes okey och jag tänkte - det här har jag skrivit om.

Jag letade i arkivet och här är det:

Vara Nu

Jag tänker på de nattningar då jag önskat att min dotter snabbt ska somna så att jag kan göra något annat viktigt som att kolla mailen eller titta på en film... Kanske försöker jag effektivisera nattningen lite och bara sjunga  en sång.

Det är inte de kvällar hon somnar snabbt. Snarare tvärt om. Dottern börjar prata och sjunga och vill inte vara i sängen. Hon vill upp, ligga på golvet eller i soffan. Hon försöker ta sig ur sin spjälsäng och kastar ur alla saker inklusive lakan ur sängen och tar av sig pyjamasen och säger att hon måste kissa på pottan. Allt för att komma upp igen. Själv blir jag frustrerad och känner att det här vi inte tid med.

Vilka vi? Min dotter har all tid i världen...

Jag tänker på de nattningar då jag tänkt att jag har all tid i världen och att det inte finns något viktigare än att vara just där. Då dottern sitter i fotöljen i sitt rum och dricker välling. Jag ligger oftast på golvet med huvudet på en mjuk nalle/älg/groda. Vi är tysta. Jag försöker tänka glada tankar eller att inte tänka alls. Mina andetag är lugna. Jag ska ingenstans. Vad dottern tänker kan vi ju bara gissa.

När hon druckit klart är det dags att borsta tänderna. Vi brukar leka att vi är djur. Det började med en lejonfamilj. Nu är hon oftast en giraff och jag en apa som hänger i svansen och borstar hennes tänder :)
Sen kramas och pussas vi och jag lägger ner henne i sängen. Jag klappar henne och sjunger Trollmor och Trollfar (när trollmor har lagt alla elva små trollen.... och sen en vers med trollfar också).

Godnatt, sov gott, natti natti. Jag går ut och rummet. Dottern vänder på sig och somnar.

På sommaren kan man sova middag under en eka.

tisdag 11 februari 2014

De där små stunderna

Som på morgonen när min dotter kommer upp och vill sitta i min famn en stund innan hon riktigt vaknat helt. Då spelar det ingen roll att jag håller på med nåt eller behöver kissa. Jag sätter mig ner var jag än befinner mig och viskar i hennes öra. - god morgon min skruttunge. Jag älskar dig.
Sen brukar lillebror komma och vilja pussas, fortfarande med öppen mun och massa saliv. Då far storasystern upp för hon vill inte bli nerslaskad men hon ger honom en puss på håret och skrattar. 

Eller vid fem i morse när lillebror vaknade och jag lade honom bredvid mig i sängen. Men han ville inte ligga där bredvid utan klättrade upp och lade sig gränsle över mig, somnade och dreglade ner i min urringning. Och jag lät honom sova där tills klockan ringde. 

Ibland är det bara så fint att vara förälder. Jag måste påminna mig ibland om de små sakerna. Det är de som utgör den största delen av livet. 


fredag 7 februari 2014

fint att vara stressad?

Vid lunch igår pratade jag med en kollega om stress. Vi båda kom fram till att vi inte är så stresståliga och heller inte gillar stress.

Jag tycker om när mina dagar är fulla av vettiga saker att göra på jobbet. Men det är inte kul när schemat blir för tight och uppgifterna känns övermäktiga. Känslan jag får då är inte någon jag vill ha ofta.

Är du stresstålig? Kan du hålla många bollar i luften? Har du många järn i elden?

Det känns som det är fint att vara stresstålig, att kunna fylla sina dagar med oändliga mängder aktiviteter, att producera och vara effektiv och att skynda.

Jag vill inte vara med då.

Jag jobbar med människor och vi som gör det förväntas på något sätt göra det av ett kall. Ibland kan jag till och med känna en förväntan på mig att vara ihjälstressad och på väg in i väggen. För är jag inte lite på vägen mot en sjukskrivning (som jag så klar ska kunna avvärja med några noga utvalda yogapass på kvällstid och micropauser under dagen och rätt kost. För vi är ju pålästa!) så jobbar jag inte tillräckligt hårt, gör tillräckligt mycket, inte kämpar nog.

Det är sjukt samhälle.
Jag protesterar.
Jag vill jobba slow.
Och glöm nu inte att slow inte betyder att bara dra benen efter sig utan om att det är att vara långsam när det behövs och snabb när det krävs men med urskiljning. Jag tror inte att vi gör ett bättre jobb genom att med jagad blick möta kollegor, brukare/ patienter/ klienter/ barn utan att ha tillgång till oss själva - den man får när man saktar in.

torsdag 6 februari 2014

I går tillbringade jag massa tid med att föra över länkar hit från gamla bloggen.

Sen tryckte jag på Avsluta istället för Spara...

onsdag 5 februari 2014

Upp och ner, ner och upp

Inför det nya året hade jag fnulat på, inte nyårslöften, men vanor som jag ville införliva i mitt liv. 

Första var att ha med smoothie till jobbet varje dag. Och det har jag gjort. 

Det andra var att ta med eget kaffe till jobbet då kaffemaskinens sörja smakar blä. Dessutom håller jag mig till en viss mängd kaffe. Är det slut är det slut. Så jag dricker inte alldeles för mycket kaffe. Vanligtvis är det slut till lunch och då kör jag med te eller hett vatten. Detta gör jag. 

Mitt tredje var att tillbringa lite mer tid upp och ned. 
Enligt yogan är detta mycket bra och under vår långresa i höstas var det en yogalärare som fick mig att stå på armarna vilket jag tyckte var väldigt kul!

Just det här har det gått si sådär med. Med näsan full av snor uppskattar man det inte så mycket. 

Men i morse fick jag den här bilden på mig och dottern skickad till mig. 


Och jag påmindes om att det inte behöver vara så svårt. Bland sopor och barn. Man gör det man kan. En stund upp och ner då och då. 

tisdag 4 februari 2014

3 sätt att leva mer slow

Det är lätt att säga – Sakta ner! Se varandra! Lev tillsammans, inte bredvid varandra.

Men det kan ibland vara svårare att veta hur. När livet snurrar på fortfortfort och vi inte vet hur vi ska kunna hoppa av karusellen. När vi inte har tid att tillsammans skapa våra liv utan springer på i egna spår.

Tre förslag på hur man kan göra för att sakta ner:

1. Schemalägg “långsam” tid tillsammans. Precis som träning och annat planeras in kalendern kan även familjetid planeras in. Tid då familjen umgås tillsammans. Leker!

2. Ha roligt! Om det inte är roligt – fundera på om det funkar för er. Gör det till en vana att känna efter då och då. Kanske en gång i veckan? Kanske varje dag? Eller för varje aktivitet du/ni gör? Funkar det här för oss? Har vi roligt? Känns det bra? Om inte är det dags att tänka till. – Vad vill vi? Hur kan det bli bra för oss? Vad kan vi förändra?

3. Skit i andra!
Ja, jag menar verkligen det. Strunta i vad andra tycker och tänker. Varje familj måste hitta sin egen väg i de ovanstående punkterna. Jag måste själv påminna mig lite då och då om att andras väg kanske inte är den bästa för mig. Och att den väg de väljer säkert är helt rätt för dem. Även om den inte passar mig.

profylax
Foto: Eva Grape Ersson

söndag 2 februari 2014

Att leva slow

Jag hörde ett radioprogram där livet beskrevs som en hårt planerad gruppresa. Kan ni se Japanerna framför er? De har shorts, strumpor i sandalerna, solhatt och kamera runt halsen. De hinner med 10 huvudstäder på 5 dagar och måste fotografera allt för att i huvud taget ha en chans att senare komma ihåg var de har varit.
För mig är det här en mardröm, för andra en realitet.

Visst, har du hört om äldre män som ångrar att de inte spenderade mer tid med sina barn när de var små och som bara såg barnens största händelser på kort? Jag har kollegor som ofta säger “det är bara måndagar och fredagar”. Även jag kan känna av ekorrhjulet ibland och känna – Nej, jag hoppar av! Jag flyttar till en stuga på landet och lever på självhushåll.

Det behöver inte vara så drastiskt och ett slow liv ser olika ut för olika personer. MEN gemensamt är att vi måste stanna upp och känna efter vad vi själva vill!

IMG_0332

För mig och min familj var det bland annat att välja bort att bo i villa, vilket förväntades av oss när vi fick barn och istället bo kvar, bo billigt och lägga pengarna på att gå ner i arbetstid (för detta straffas vi vidare ekonomiskt då vi får lägre pension och en sjukdag “kostar” mer än om man jobbar 100% men det är ett annat inlägg).

För andra kan det vara att just flytta ut på landet och att barnen istället inte kan gå på simträningen. Familjen njuter av att slippa skjutsa och stressa mellan träningar. Den andra familjen väljer att bo nära simhallen och älskar doften av klor och spänningen i tävlingarna.

Någon väljer färdig matkasse för att slippa stå i kassaköer, andra odlar själva och njuter av att se något sakta växa

Att leva slow är att inte följa med på den hårt planerade gruppresan utan att planera sin egen resa efter sina egna behov och intressen!

lördag 1 februari 2014

Lördagen

Dagen började med att jag besökte ett par i Uppsala som väntar sitt andra barn. Vi pratade mycket om den förra förlossningen som inte alls blivit vad de tänkt sig. Jag hoppas att jag, tillsammans med auroramottagningen, gett paret verktyg att få en bättre förlossningsupplevelse denna gång. Det känns så givande det jag gör tillfällen som dessa. 

På eftermiddagen åkte vi ut till VÅR stuga. Vi drack varm choklad och åt mackor och kollade in vilka verktyg som var kvarlämnade i snickarboden. Svärmors hund verkade också trivas. 


Vi försöker minska vår konsumtion och hör inte till de som shoppar som hobby. Men när man behöver något nytt som tex ett par skor är det bra om det går smidigt. Som idag när jag såg ett par i ett skyltfönster jag råkade gå förbi, gick in, provade, de passade och jag köpte. Det är min typ av shopping det. 
Jag är väldigt nöjd!