fredag 23 maj 2014

Klimatångest 1: Rösta i EU-valet

På söndag är det EU- val och jag hoppas verkligen att du röstar!

Vi måste alla göra det vi kan!

Personligen tycker jag att den absolut viktigaste frågan, som faktiskt överskuggar alla andra superviktiga frågor, är klimatet!

Utan den här jorden vi ärvde är vi rätt körda i vilket fall, typ. 

Ja, jag har klimatångest. Och den beror främst på att folk inte vill se att det barkar åt skogen.
För så länge de flesta vägrar att ens tänka på saken, tänker att det är så långt fram att det inte berör mig, eller försöker hitta argument för att vi inte alls står inför någon kris (vilket för mig bara är ett tecken på rädsla inför framtiden) så kommer våra politiker inte känna sig pressade nog att fokusera och prioritera klimatfrågan.
Så länge vi väljare tycker att det är viktigare att fortsätta konsumera i samma takt som nu än att faktiskt stoppa upp de klimatförändringar som är i gång kommer politikern fortsätta förhandla om jobbskatteavdrag istället för förnybara energikällor. 

Så gå och rösta!

Om du känner att du behöver bättre koll handlar första avsnittet av Kodjos kval om miljöfrågor

http://www.svtplay.se/video/2008035/avsnitt-1

Föräldravrålets expert Anders Wijkman uttalar sig här

onsdag 21 maj 2014

Tröttheten

Vi är en sån där familj som inte går till läkaren om det inte är kris. Maken sätter akupunktur istället för värktabletter, han tejpar fötter och ger tråkiga rehabiliteringsövningar som gör saker bättre. Förkylningar går över och feber har vi av en anledning.

Men tillslut bestämde jag mig för att gå till läkaren och till och med maken tyckte det var en bra idé då jag varit så otroligt trött så väldigt länge och ständigt hade ont i halsen. 

Blodprover visade att jag hade för lågt med vitamin B12 och kalium vilket åtgärdas med vitamintillskott och en ordinerad banan per dag. 


Dessutom var ämnesomsättningen lite låg så den skulle kollas upp mer. 

Det kändes skönt att veta att tröttheten berodde på något. Och jag blev bättre efter några veckor. Jag slapp att ständigt gå runt med en infektion i kroppen men rätt trött har jag fortsatt att vara. Väldigt drygt. Jag har varit tillbaka till labbet för fler blodprovet och haft telefonkontakt med läkaren. Läkaren hittade inget annat och förklarade att det inte fanns mer att göra. 

Västerländsk medicin tänker jag... 

Jag beklagade mig för min barnmorska som hänvisade mig till gynmottagningen eftersom hon tyckte att det lät som att det var hormoner som spökade (bland annat mer finnar än vanligt). Den läkaren beställde några fler blodprov, så något mer fanns tydligen att göra i alla fall... men hon kunde heller inte förstå vad som var fel med mig. Och kanske är det inte något fel som man hittar med vanliga metoder. Fast jag känner att något inte är helt rätt.

Vad som stör mig är att när läkaren konstaterar att det inte syns nåt mer på blodprovet så släpper dem mig. - det finns inget mer vi kan göra. 
Men jag har fortfarande de symtom jag kom med. Tack och hej!

Jag är piggare. Det ska jag tillstå. 
Men jag bokade ändå in ayurvedakonsultation hos en kvinna jag träffade för ett år sedan. Då var jag i balans. Ovanligt för en kvinna med bäbis på ett drygt halvår. Då mådde jag bra men var nyfiken. Nu kom jag med ett problem. Hon kom ihåg mig och kunde hitta mig i sina papper. Efter en titt på tungan sa hon - jag förstår varför du är trött. 
Sen kollade hon naglar och pulsen innan hon ställde "diagnosen".
Jag var hos henne en timme och med mig hem har jag lite örter och "levnadsregler" för mina obalanser. 

Enligt ayurvedan finns flera stadier innan man blir sjuk. Jag är i ett av dessa stadier. Jag har en obalans som inte syns på blodprov men som på sikt kanske skulle utvecklas till en sjukdom som är mycket svårare att bota än vad det är att ändra något i stadiet då man helt enkelt känner att något är fel. 


Träningsfavoriter på youtube

Den senaste tiden har jag tränat lite hemma efter att barnen somnat. Jag behöver någon som hejar på mig när jag tränar även om det är via datorn. Det finns så klart massor på youtube så det är ju egentligen bara att söka på core workout, 10 min workout eller liknande. Men nedan är några av de bättre jag hittat.

Jag har kommit på att jag kan lura mig själv genom att tänka "jag tränar i tio minuter bara. Tio minuter klarar jag fast jag är trött". Och när jag väl gjort tio minuter är jag piggare och kanske kör tio minuter till och ibland tio minuter till. Någon gång har jag till och med kommit upp i en timmes träning! Vissa dagar blir det så klart bara tio. Och det är ju precis som det får vara.

En bra, lite lugnare core-träning utan bollar, band eller liknande. Bara tio minuter. Det klarar du fast du somnade när du nattade barnen.
http://youtu.be/9mq2IOAEQwk

Hört talas om en rainbow plank? Väldigt jobbigt tio minuters helkroppsprogram.
http://youtu.be/I6t0quh8Ick

Den här är så rolig på grund av den härliga kvinnan Tiffany Roth som håller i den och den lyfta hollywoodfrun där bakom. Jag testade den och tänkte att det här kan ju inte ge nånting men det gjorde det. Vilken träningsvärk i sidorna jag fick! Och så är den ju underhållande också. Bara kolla in kvinnans header på hennes kanal så får skrattmusklerna lite träning.
http://youtu.be/r_J8btnIEKQ

Återigen ett såååå fånigt namn på den här workouten. Det är så man skäms (Victoria's Secret Model Workout: 10-Minute Fat-Blasting Circuit) men jag gillar själva träningen. Enkelt och effektivt.
http://youtu.be/PWEdJRRndkQ

Om du har en stor boll hemma kan du kombinera den ovan med den här Fit ball Core strenght http://youtu.be/szsBD9s5nx8
Så får du ha så här kul! Och nej, jag klarar inte alla övningar. 


Ett annat tips jag har är att dra på dig träningskläder FÖRE du nattar barnen. I min empiriska studie ökar det chanserna för att det blir tränat med 85%.

Ett annat tips är att passa på när inte partnern är hemma eftersom det kan kännas pinsamt... Men det kommer man över efter ett tag. Förutom om man kör Tiffany Roths träningsprogram...

måndag 19 maj 2014

Helgen då jag INTE sprang Göteborgsvarvet

I fredags drog vi fem småbarnsmammor iväg i en bil till Göteborg. Finfint väder bjöd på mysig fikapaus längs vägen och massa prat.

Vi kom fram och åt middag med ett glas vin innan vi gick och lade oss för att, heja på, alternativt springa, en halvmara dagen efter. 

Från början var det ju tänkt att även jag skulle ha sprungit men olika anledningar gjorde att jag för ungefär en och en halv månad sen bestämde mig för att inte ställa upp. Det var rätt beslut. Men jag var ändå riktigt avis på A och L som sprang i lördags. 

Och som de sprang! Jag är mycket imponerad och det var riktigt kul att hejja på dem längs banan. Vi lyckades heja på A vid två ställen och L på tre. 


L sprang sista milen med kramp i båda benen. Otrolig prestation!


Vi fick ta oss kors och tvärs över stan. Bland annat med Veteranspårvagnen. 


Före det hade vi o-springare tagit oss till Feskekörka för en god lunch. 


Vi följde våra löpare med en smstjänst som skickade mellantiderna. När de gick i mål skålade vi för dem på uteserveringen vid vårt hotell. 


Efter att ha fått ta emot våra hjältar gjorde vi oss i ordning för restaurangbesök. 


Det var jättekul att heja fram vännerna som sprang och vi hade en härlig solig dag med god mat men nästa år ska jag springa själv!

Och även om L direkt efter loppet sa att hon aldrig skulle springa igen hade hon redan vid frukost ändrat sig!

Så vi ses nästa år Göteborg!




onsdag 14 maj 2014

Smärta

Min man brukar säga att jag är det mest smärttåliga han vet. Han syftar nog på de blödande skavsår jag haft utan att klaga, borra i tänder utan bedövning, att föda barn utan smärtlindring och hur jag brukar "ta" olika smärtsamma behandlingar.

Så var det dags för mig att sätta in en spiral och barnmorskan i telefon berättade att det gör ont, att jag skulle ta en Ipren och en Alvedon innan och äta ordentlig frukost. Jag blev jättenervös! Hur ont kommer det egentligen göra?! Hjälp! Vad läskigt. 
Sen började jag fundera på om hennes sätt att förbereda mig var så bra... 

På plats hos barnmorskan hade jag ju insett att jag för tusan är Föda utan rädsla-instruktör och att det nog inte är "värre" att sätta in en spiral än att föda barn. Jag använde mig av verktygen Andning och Avslappning. Dessutom kom undersköterskan med en PET-flaska varmt vatten som hon lade på magen. 
Jag märkte knappt när hon satte dit den. 

- gjorde det mycket ont? Frågade barnmorskan. Nej, inte alls svarade jag sanningsenligt och hon blev mycket förvånad. 

Däremot "mensvärken" jag fick efteråt liknade kraftiga förvärkar och var mycket jobbiga tyckte jag som inte alls är van att ha mensvärk. 

Jag läste i Runners world att löpare är mer smärttåliga än andra. Tydligen har man i undersökningar sett att löpare känner smärta i samma grad men står ut med den längre. Smärttåligare. Upplevd smärta. Det är mycket intressant tycker jag. 

När jag har förlossningsförberedande kurser brukar jag lägga ner ganska mycket tid på att förstå vad det är som gör ont och att förlossningssmärta inte är farlig utan en del på vägen att få vårt barn i famnen. En begriplig smärta som har en funktion och mening. 



Kanske som med smärtan under ett långt löppass?

Och när jag skriver det här kommer jag att tänka på 

KASAM - Känsla av sammanhang som är en teori som beskriver vad som håller oss friska, hur vi hanterar saker som sker i och utanför oss. Man pratar om meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet. Om vi inte har det blir det obegripligt, jobbigt, kanske hemskt eller till och med fruktansvärt och svårt att klara av. 

Om vi relaterar det till smärta under löpning och barnafödande har vi:
Smärta med mening 
Smärta som är begriplig
Sätt att hantera smärtan

Vi tycker den smärtan är meningsfull för att den ger oss något. Ett barn! Eller ett bättre resultat efter mjölksyreträning eller kicken av att ha fullföljt ett lopp. 

Smärtan är begriplig för vi har lärt oss vad det är som händer i kroppen när vi föder barn. När vi springer vet vi också oftast vad det är som gör ont och vilken smärta som är farlig och vilken som är okey. 

Sätt att hantera smärta finns det olika. Föda Utan Rädsla jobbar med mindfulness, bra stöd och de fyra verktygen. Löpare jobbar ofta med olika former av mental träning. Och det är ju något löparen själv utsätter sig för. 

Smärta är spännande. Mångfasetterat och inte enkelt alls. 

tisdag 13 maj 2014

Bilden om en förlossning

Förra söndagen träffade jag, och hade kurs med, ett par som väntar sitt första barn om några veckor. Vi pratade om den bild vi bär med oss om förlossningar. Var kommer den ifrån?

 Det är vanligt att som gravid, bli bemött med hemska historier om förlossningar. Det är inte så konstigt att man kan bli lite rädd, orolig och förlora tron på att kroppen kommer klara en förlossning om det man matas med är motsatsen. Det kanske kommer från jobbarkompisen som berättar skräckhistorier de hört om förlossningar, från vår egen mamma eller kanske från amerikanska filmer där kvinnorna hysteriskt körs i rullstol och skriker i panik.

Jag blir alltid ledsen när jag i media ser en förlossning skildras på ett negativt sett utan anledning.

 För dessa historier blir vår sanning.

 Den bilden är inte sannare än att det kan vara en fantastiskt stärkande upplevelse!

One of the best-kept secrets in North American culture is that birth can be ecstatic and strenghtening. Ecstatic birth gives inner power and wisdom to the woman who experience it. /Ina May’s guide to childbirth

När jag väntade mitt första barn hittade jag av en slump den här trailern http://youtu.be/zG_6IVmXvr0
till filmen om Orgasmic birth. Jag behövde inte ser mer för att förstå - förlossningen behöver inte bli som "de" säger. Jag behövde inte mer för att ändra min bild av hur min förlossning kunde bli. Och efter de vägrade jag att lyssna på "skräckhistorierna" och började skapa min egen sanning. Dessa minuter blev början på en annan sanning. 



Jag förväntade mig inte en orgasmisk förlossning men i alla fall något närmare det än det jag matats med sen jag var lite -förlossningar är hemska och gör fördjävla ont. Jag började kanske inte förvänta mig njutning men en förlossning utan panik och som jag började se fram emot med spänd förväntan. Jag sökte och vi fann vår egen väg.

Jag rekomenderar även att se så mycket man kan från oneworldbirth som man kan tex. detta http://youtu.be/A7VB2ojKKTE

Vi kan stå emot och skapa andra sanningar om vi vill. 



När barnen vägrar mat

Inget stressar oss så mycket som när våra barn inte äter.

Vi vet också att vi inte ska bråka med våra barn om mat eftersom det är helt meningslöst. Barn snappar snabbt upp att det här med mat verkar viktigt för vuxna och de lär sig också just huruvida de ska öppna munnen eller inte faktiskt är ett beslut de själva fattar. 

Här skulle man kunna skriva något om att det är ett slag vi föräldrar inte kan vinna eller liknande. Men jag avskyr dessa metaforer gällande mina relationer. Jag utkämpar inte krig! Jag försöker samlevnad med andra människor. Framförallt mina barn. 

Men ibland bråkar vi runt maten. Vi kanske gör upp regler som är svåra att följa, vi kanske verkligen vill att barnen ska äta eftersom det är så jobbigt för oss om de inte gör det. Kanske är vi rädda att de inte ska få i sig det de behöver eller att de annars blir på dåligt humör.
 En sked för mamma...



En sanning i vår familj är att ju mer vi är på fyraåringen om mat. Desto mindre äter hon. Det stämmer varje gång!
Vi bara glömmer bort det emellanåt. Slutar vi lägga oss i så är det inga bekymmer. Hon äter kanske olika mycket vid olika måltider men reglerar det rätt bra själv. 

Då vi börjar ha åsikter om att hon borde äta mer eller truga i henne något hon inte vill ha... Då kan flera måltider i rad bli tråkiga. Tills vi kommer på att vi måste släppa det.

När vi gjorde vår Asienresa i höstas var vi lite extra nojiga med maten vissa veckor. Ett tag ville dottern inte alls äta och vi tyckte hon var kinkig och försökte få henne att ta mindre tuggor och äta ordentligt... det gjorde ont i våra föräldrahjärtan när vi insåg att hon var så svullen i halsen att hon inte kunde svälja! Det hade vi inte alls förstått eftersom hon inte klagade på att hon hade ont eller visa andra symptom. Så dumt!

Så nu har vi bestämt att vi litar på barnen.

Vad som funkar för oss:
# titt-mat. En behöver inte äta men lite av varje sak ska finnas på tallriken. 
# förutom besk sallad. Barns smaklökar är annorlunda än våra och beska framträder väldigt tydligt. 
# vi provar ofta ny mat och bönor och annat som fyraåringen är skeptisk till så vi försöker komma ihåg att alltid ha något hon gillar framme på bordet som tex oliver. När jag var liten fanns alltid hårt bröd och ost framme. 
# Vi ger inte alternativ mat.
# En får inte mackor på kvällen istället för att äta mat.
# Båda barnen får banan innan de går och lägger sig varje kväll. Har de ätit dålig vet man att de inte somnar helt tomma i magen.
# Vi försöker göra middagen till en trevlig stund då vi pratar om dagen och roliga saker.
# Vi försöker variera menyn med nya rätter, barnfavoriter och linsröror/böngrytor som vi vuxna helst vill ha. Som tur var är te.x. lax och potatis en barnfavorit.
# Vi försöker peppa att våga prova ny mat men gör ingen stor sak av det om någon inte gillar det. Det är bra att prova. Och helt okey att inte tycka om också.
# Vi försöker visa eget intresse för mat och matlagning.

måndag 5 maj 2014

Utan fokus

Jag har mycket att säga. Jag har tänkt skriva om 1:a maj, "folks" benägenhet att inte vilja se, om vårt trädgårdsland med kirskål vars rötter jag ser när jag blundar och ger min rygg rejält med välkommen värk. Om hur sjukgymnastik faktiskt fungerar och om vad i vår mänskliga natur som gör att vi inte följer de råd vi får även om vi vet att vi skulle må bättre då. Om min trötthet, om Underbara Clara och om smärta. Om kopparspiraler, förlossningsvården, funderingar på arbetstid och den dagen min dotter fyllt 16 år, säger - nu drar jag och befriar Palestina, och vi bara kan önska lycka till.

Men istället blev det ingenting för vissa ämnen kändes för stora och andra för små. Och ni vet tiden och orken och det där. Men det kommer. 

Så länge får visdomsorden från mitt te följa vår väg