torsdag 31 december 2015

Läkarbesök i Mui Ne

Jag tyckte verkligen att det kändes som jag var på bättringsvägen men igår eftermiddag fick jag ont i örat också. Natten blev hemsk då jag fick otroligt ont i örat och lite feber. Min önskan var att få rejäl feber som skulle ta hand om det hela så jag ville inte ta värktabletter först. Men efter två timmar av vankande, instagrambläddrande, andas i fyrkant, ge smärtan en fysisk form och kasta den över ett stup och alla andra mindfulnesstekniker jag kom på, grät jag ändå av smärta och gav upp. Jag tog värktabletter och somnade. När jag vaknade var kudden blodig och varig - blä! Men det gjorde i alla fall inte så ont längre.

Okey då! Det får bli ett besök till läkaren. Supersmidigt var det. 


Vi fick komma in direkt. Läkaren hade ju bara behövt titta i örat och gett mig antibiotika men han tog sig tid att ställa tusen frågor och rita förklarande bilder så jag skulle förstå vad som hänt. Jag gillar att han också tänkte på mitt immunförsvar och skrev ut c-vitamin. När kuren är klar ska jag se till att få i mig probiotika också. Ett som är säkert är är att mitt immunförsvar är i botten. 

(Öroninflammation som gått upp i mellanörat och tryckt på så jag fått ett stort hål i trumhinnan. Antagligen har jag haft halsfluss också)

Apoteket låg nära så det var enkelt att gå tid med min långa lista på receptbelagda mediciner. 



Och badförbud...

Det blir inte alltid som en tänkt. Men jag är hellre sjuk här i solen och Mui Ne är ett perfekt ställe att lata sig på. 

Familjen är och badar och jag sitter på altanen utanför vår bungalow på Cocosand hotel. Ikväll väntar skaldjursbuffén med familjen som äger stället. 



Så hoppas jag på att starta det nya året friskare och piggare. 



onsdag 30 december 2015

Tre dagar i Ho Chi Min City

Som inte blev som vi tänkt men under omständigheterna ok. Då jag vaknade första morgonen i staden hade jag en ordentlig bihåleinflammation och feber som kom och gick under dagen. Jag orkade typ ingenting men resten av familjen var ju inte så pigga heller.

Jag och Daniel var i HCMC 2010 med Lovis som då var 8 månader gammal. Vi hann då med att se det mesta vi ville se så vi har inte varit stressade av det. Istället har vi insupit atmosfären och mest tagit små kortare turer i kvarteret vilket kan vara ett äventyr i sig. Vi bor inte i backpackingkvarteren vilket jag är mycket glad över speciellt då det blev som det blev. Vi har fått mycket av Vietnamesiskt vardagsliv bara av att gå ut genom dörren. 

Att vara ute och gå med Malte och Lovis är som att vara ute med kändisar. Folk tittat, pekar, vill fota och ta på.  

Daniel har tagit ut barnen på nån promenad själv varje dag och låtit mig vila. En dag kom Lovis hem och var nyklippt. 


Den bästa maten äts Alltid på en plastpall vid vägen. Det slår aldrig fel! Och personalen skrattade uppskattande när barnen slängde sig över sina kycklingben. 



Jag och Daniel är tillfälliga kycklingätare då det skulle krävas allt för mycket att hitta vegetarisk mat. 



Även under en resa som denna pågår vårt vardagsliv. Lovis har tappat en tand, hon räknar matte och vi leker med plusplus. Malte underhåller sig med tomma vattenflaskor och tycker, precis som när han var ett på förra resan, om att titta på gatulivet. Dock tycker han, förståligt, att det är jobbigt med folk som drar i honom och vi försöker skydda så gått det går. 

Jag mår bättre (men inte bra) och nu åker vi vidare till Mui Ne som är en liten kustby. Ska bli härligt med hav och kunna släppa ut barnen på stranden. 

Vi åker dit i den konstigaste buss vi sett. 



Vi hörs där!




Starten på Slowfamiljens Sydostasien-tur 2015/2016

Vi började i lördags morse (26/12), i ett nollgradigt i Sverige, med att klä på oss massa av våra reskläder i lager för att klara av bussresan till Arlanda. Vi fick skjuts av en otroligt snälloch morgonpigg kollega till busstationen. Bussen var så klart lite sen och några tår hann bli vita men snart var vi på väg!


Efter två minuter på flygbussen frågade Malte - Hur långt är det kvar?
Och i mitt stilla sinne undrade jag hur denna låååånga flygresa skulle gå. Det visade sig att det skulle gå jättebra!

Vi flög från Arlanda till Heathrow och där hade vi några timmar att slå ihjäl. Vi försökte aktivera barnen och äta för att hålla modet uppe. 




Själv har jag dragits med en ordentlig förkylning och medan barnen höll modet uppe sjönk mitt och jag missbrukade nässpray och tog Treo för att överleva. 

Vi bordade vårt flyg som skulle ta oss till Hong Kong. Barnen älskade att de fick egen teveapparat och såg Minionerna som passade bra trots att det inte fanns film på svenska. Efter film och en rätt god flygplansmiddag somnade barnen. 

Min natt blev rätt hemsk men till slut var vi framme för en transfer till Ho Chi Minh-staden. Vårt flyg blev en timme försenat men barnen var fantastiska. Vi skulle köpa nudelsoppa och vårt bankkort funkade inte vilket oroade oss rätt mycket men vi hade ju ett extra kort med så vi fick vår mat. 



Till slut var vi i Vietnam och lokal tid var det dags att sova. Vi fick tag i en taxi, barnen beundrade de vackra lamporna och slocknade. Slutligen kom vi till vårt enkla hotell, duschade och slocknade vid 23:30 och sov till 09:30 dagen efter och missade frukosten på hotellet. 


måndag 21 december 2015

Vilka månader det blev - november och december!
Att flytta är ju inte nån lätt match i sig. Samtidigt har vi alla varit sjuka i omgångar med feber, bihåleinflammation, halsfluss, förkylningsastma och vanliga förkylningar. Så närmar sig julen och snart ska vi iväg på vår 13 veckor långa semester till Sydostasien. Och så var det jobb på det. Hämta/lämna barn, luciatåg med mera. 

Det har varit häktisk, jobbigt, stressigt och samtidigt njuter vi ju av att vi fått Vårt hus och vi har överlevt med vetskapen att vi får semester snart. 

Vi bestämde oss tidigt för att inte ha några krav på oss att bli färdiga med något före resan. Så jag har haft tid att ändå njuta av julförberedelserna.