tisdag 13 juni 2017

SAD säsongsbunden depression

-hur är det med dig? Frågade en kollega, som jag inte sett på ett tag, i morse.
- vårtrött, svarade jag och log lite matt. 
- ja, det är vi ju alla! 

Ja, de flesta är nog lite vårtrötta. Och så finns det de som får massa energi när ljuset återvänder. Och så finns det vi som börjar må dåligt just nu. Nu när knoppar brister, fåglarna kvittrar och dagarna blir längre. När vi förväntas pigga på oss men... Vintern har varit allt för lång. 

Sedan tonårstiden har det varit så för mig. Vårarna har varit tunga, sega, förvirrade och extremt trötta för. (När jag inte varit gravid eller ammat för då har det varit bra). Det har inte funnits ork. 

Jag vet inte hur många gånger jag gått till läkaren just den här perioden och sagt - något är fel!
De har tagit prov på prov. Oftast har jag fått höra att det inte är något fel på mig och jag har fått gå hem. Lika trött och håglös som tidigare. Förra året visade det sig att jag låg lite lågt i b12 och kalium, så det förklarade saken. Jag har utretts för sköldkörtelproblem och till och med för hjärtfel!

Ingen har frågat om det varit så här förut. 
Ingen har sett helheten. 
Inte jag heller. Förrän nu. Och då förstår jag ju att det inte är någon ide att gå till läkaren. 

Jag medicinerar mig med yinyoga och att vara snäll med mig själv. Jag försöker sänka kraven även om det kan vara svårt. Jag håller rutiner och bra mat. Löpningen har det dock inte funnits ork till de senaste veckorna och jag har samtidigt haft lite ont i halsen från och till men jag vill i löpskorna snart igen. 

Det bästa med detta är att jag vet att det går över. 



Vem vill hjälpa till att inte döma mitt föräldraskap?


Det ges så mycket råd och tips till föräldrar idag att det är svårt att veta ut eller in. Var går gränserna? Vem ska jag lita på? Hur hittar jag balansen?

Å ena sidan vill jag uppfostra självständiga barn som vågar. Å anda sidan vill jag inte att de ska göra sig allt för illa i sina försök. Jag vill att de ska lära sig hantera konflikter själva men inte att de ska slåss. Jag vill vara tydlig med mina egna gränser och visa att jag tar ansvar för mig själv, samtidigt som jag vill lära dem att vad de göra påverkar andra. Jag vill å ena sidan ha väluppfostrade barn som beter sig i möblerade rum, å andra sidan vill jag att de ska få vara fria själar som ifrågasätter hur vi gör. Det är inte lätt att hitta balansen alla gånger.

BVC ger sina råd, veckotidningar andra. Vänner och föräldrar lägger sig i eller har du bestämt dig för att inte göra som dina föräldrar, vilket också är ett ”ofritt” val. Olika ”föräldrastilar” ställs mot varandra på facebook och arga krönikor i kvällstidningar skambelägger föräldrar och skriker efter hårdare tag. Vem ska man tro på? Vem har rätt? Vem kan jag lita på?

Det är lätt att svara – Dig själv! Du ska lite på dig själv. Men det är faktiskt inte så lätt. Det är klart att det vore skönt att bara lyssna på sig själv och göra det som känns rätt men om du är dödstrött som förälder finns inga svar där heller och ofta behöver tankar luftas för att falla på plats i sig själv igen. Och då behöver du en ickedömande miljö att vädra dem i.

Det finns för få ickedömande platser idag tror jag. Det krävs stort mod att vara öppen med sina tillkortakommanden. Det krävs trygghet för att våga. Var finns mina plats? Har du någonstans där du vågar?

Där jag vågar är ickedömandet det som är viktigast. Jag övar varje dag på att inte döma andra eller mig själv – i stort och i smått. Jag tror det är en av de finaste gåvor vi kan ge oss själva och andra. Ingen utvecklas av skam. Vi hämmas bara. Ingen utvecklas av att skambelägga andra, vi gör oss bara stora för stunden.

Låt oss skapa rum där vi får vara oss själva med alla våra fel och brister. Låt oss ge utrymme åt varandras tankar som behöver vädras och falla på plats utan att döma dem på vägen. Kan vi göra det?