tisdag 13 juni 2017

Vem vill hjälpa till att inte döma mitt föräldraskap?


Det ges så mycket råd och tips till föräldrar idag att det är svårt att veta ut eller in. Var går gränserna? Vem ska jag lita på? Hur hittar jag balansen?

Å ena sidan vill jag uppfostra självständiga barn som vågar. Å anda sidan vill jag inte att de ska göra sig allt för illa i sina försök. Jag vill att de ska lära sig hantera konflikter själva men inte att de ska slåss. Jag vill vara tydlig med mina egna gränser och visa att jag tar ansvar för mig själv, samtidigt som jag vill lära dem att vad de göra påverkar andra. Jag vill å ena sidan ha väluppfostrade barn som beter sig i möblerade rum, å andra sidan vill jag att de ska få vara fria själar som ifrågasätter hur vi gör. Det är inte lätt att hitta balansen alla gånger.

BVC ger sina råd, veckotidningar andra. Vänner och föräldrar lägger sig i eller har du bestämt dig för att inte göra som dina föräldrar, vilket också är ett ”ofritt” val. Olika ”föräldrastilar” ställs mot varandra på facebook och arga krönikor i kvällstidningar skambelägger föräldrar och skriker efter hårdare tag. Vem ska man tro på? Vem har rätt? Vem kan jag lita på?

Det är lätt att svara – Dig själv! Du ska lite på dig själv. Men det är faktiskt inte så lätt. Det är klart att det vore skönt att bara lyssna på sig själv och göra det som känns rätt men om du är dödstrött som förälder finns inga svar där heller och ofta behöver tankar luftas för att falla på plats i sig själv igen. Och då behöver du en ickedömande miljö att vädra dem i.

Det finns för få ickedömande platser idag tror jag. Det krävs stort mod att vara öppen med sina tillkortakommanden. Det krävs trygghet för att våga. Var finns mina plats? Har du någonstans där du vågar?

Där jag vågar är ickedömandet det som är viktigast. Jag övar varje dag på att inte döma andra eller mig själv – i stort och i smått. Jag tror det är en av de finaste gåvor vi kan ge oss själva och andra. Ingen utvecklas av skam. Vi hämmas bara. Ingen utvecklas av att skambelägga andra, vi gör oss bara stora för stunden.

Låt oss skapa rum där vi får vara oss själva med alla våra fel och brister. Låt oss ge utrymme åt varandras tankar som behöver vädras och falla på plats utan att döma dem på vägen. Kan vi göra det?