torsdag 14 april 2016

Sen vi kom hem

- hur har ni haft det? bra förstår jag!
- hur tar barnen det att komma hem?
- har ni fått vara friska?

Det är de vanligaste frågorna jag fått sen vi för snart 3 veckor sen kom hem. 

Ja! Vi har ju haft det bra!

Barnen lever så i nuet att det har inte varit nån stor grej för dem att vare sig resa eller komma hem. De hittar magi i alla små vardagliga ting. De refererar till Angkor wat och till senaste numret av Bamse och berättar om kompisar i skolan/förskolan och människor vi träffade på resan. Det är gott så.


Nej, jag var sjuk i början av resan men fick väldigt bra vård och var därefter friskare än jag varit på flera år. Nu har jag däremot blivit förkyld och idag vabbar jag med dottern som är hängig med hosta som håller henne vaken om natten.


Vi kom hem klockan 6 på morgonen på påskafton. Solen sken välkomnande och vi tog Röda huset i besittning. Vi har ju varit på resande fot längre än vi bott i vårt hus och hela familjen gläds varje dag åt vårt beslut att flytta hit.





Vi sliter som djur på helgerna med trädgården och framförallt med att få vår sommarstuga redo för försäljning. Det svider lite i hjärtat att lämna det fina stället vidare men vi känner att det är rätt beslut. 

Vi vill satsa på Röda huset nu. Här ska vi odla och växa, njuta och trivas.



söndag 21 februari 2016

Tonsai beach, (inte) Railey

Vi åkte båt, buss, bil och båt från Koh Phayam i ca 7 timmar för att ta oss till Railey beach. Vi valde stranden Tonsai för att det skulle vara lite billigare och där hard core-klättrarna höll till.






Vi insåg snabbt att Tonsai vill Inte vara eller förknippas med Railey trots att det ligger nära. Där är Railey west och Railey East och så lite bortom ligger Tonsai. Stranden med en egen identitet. 

Vi hade tänkt stanna 3 nätter här men det blev 6. 

Området är förknippat med klättring på grund av sina fantastiska klippor och det finns klätterleder i alla svårighetsgrader. Vi har klättrat tre gånger under våra dagar här och det har varit riktigt kul! Det kostade 800 bhat (knappt 200kr) per person för en halvdag. Vi betalade för två personer och jag och Daniel delade på en sele.




Malte har varit okey med att följa med trots att han inte fått klättra med rep och sele. Han har "småklättrat", som han kallat det. 





Det finns också en del grottor att utforska i området vilket är kul. 





Vi prickade in Tonsai cleaning days vilket innebar två dagar av städning, olika tävlingar och musikfestival! Bandet Job to do, Thailands största reaggeband, som vi missade på Koh Phayam, spelade en kväll. Restaurangerna stängde och flyttade ner på stranden. Vi tog sällskap med Mario, en 24-årig kille som reste själv (vars flickvän tyckte det var fantastiskt att han umgicks med en barnfamilj och inte massa singeltjejer).





När Railey nu mera mest består av dyrare resorter har Tonsai små mysiga caféer, restauranger och några billiga bungalowställen kvar. Stämningen här är bohemisk och familjär. Kvinnorna som jobbade på "vårt massageställe" var irriterad på att det på festivaltröjorna stod "Tonsai, Railey, Krabi Thailand" för de är Inte Railey! Och det framgick att det var viktigt att det var Tonsais gratisfestival och Inte kapitalistiska Raileys. 

Tyvärr har dock en mur dykt upp här och skiljer gatan från djungeln ner mot stranden. Något storbolag har tydligen köpt upp marken och alla är mycket upprörda. 

Första dagen vi klättrade var väggen 15 meter hög och nästa dag 25!  Vi är så imponerade av Lovis. Hon har visserligen klättrat en termin på klubben hemma men det är ju rätt korta inomhusväggar, detta är något annat. Och hon har fått blodad tand. Hon är klättrare nu, säger hon. 




Jag fick själv se mig besegrad av tredje dagens klätterled. Men både Daniel och Lovis klarade den och hela klätter-grejen har gett mersmak för oss alla. 







Nu åker vi vidare till Kho Lanta där vi ska slå läger i hela 4 veckor och barnen ska gå i skola/förskola för att få välbehövlig stimulans av andra barn. Och så kommer Ida i 2 veckor!!








onsdag 17 februari 2016

<3 Koh Phayam

Det var skönt att landa en vecka på denna vackra ö efter allt kringflackande.

Vår vän Jochen lockade oss till Koh Phayam och vi lyckades tajma in att träffa honom och Micke där denna vecka. Tack, det är vi glada för!


Som ni ser på bilden ovan är det inte direkt överbefolkat på Koh Phayam. Många av besökarna har också varit här förut. Många kommer tillbaka och jag kan förstå varför. 

Vi har bott på Lazy hut där vi haft det bra. 


Stranden vi bott på är långgrund och det är stor skillnad på hög- och lågvatten. Barnen köpte var sin luftmadrass och "surfade" på vågorna. Malte som tidigare mest lekt i sanden har badat massor denna vecka. 



En dag åkte vi till en annan strand och badade och en kväll gick vi till en liten "by" där vi åt middag med Jochen, Micke och Anna för att sedan gå till en bar och där efter "open mic" på baren the Irey. 



Barnen fixade den sena kvällen bra. Förutom det har vi mest hållit oss på vår strand. Varför flytta sig när maten är bra, sällskapet trevligt och stranden fin? Dessutom är vi inte så förtjusta i att i onödan åka mc utan hjälm och skyddskläder. 



De sista två nätterna bodde vi i en jättefin bungalow direkt på stranden. 



De två första dagarna var riktigt svala och jag hade kofta på kvällen. Sen slog det till och blev väldigt varmt istället. 

Tre mornar har jag gått på yoga på stranden. Det var riktigt bra! Läraren pratade konstant och kallades "militärläraren" av vissa för att hon var så tuff men jag gillade att hon var så noga. Hon gav sig inte förrän det blev rätt och hon såg verkligen varje elev. Det tog inte många minuter för henne att se sina elevers svagheter och anpassa dagens lektion efter det. Andra gången jag gick dit jobbade vi nästan bara med ryggen för - Eve needs this!



Lata dagar med bad, god mat och en och annan öl i gott sällskap fick vi. 

Vi kan förstå varför folk kommer tillbaka till denna lagom öde ö. 

❤️ Koh Phayam 









Homestay utanför Kampong Cham

På de flesta turist-restauranger i Kampong Cham fanns små visitkort om ett projekt som hette MICA och som i en liten by i närheten ordnat med vatten, skola med mera. Den franska biståndsorganisationen försöker få byn självförsörjande med hållbart jordbruk och djurhållning samt hantverk där kvinnor i byn säljer kläder, skalar och smycken på kommission och själva slipper vara försäljare. De har också satsat på turism. De ordnar med vandringar i byn och med homestay.

Vi ringde och bokade två nätter på homestay trots våra farhågor om att detta skulle vara väldigt anpassat till turister och mer än "uppvisning" än vardag. Tack och lov var detta långt ifrån sanningen!




Vi bodde i huset på bilden här ovan. Vi delade ett rum med morfar och mormor. Inunder bodde mamma och pappa och deras två barn med partner och barn. De var tio personer, en hund och massor av höns. 






Vi ledsagades delvis av en kvinna som var ansvarig för turistdelen i byn och som också bodde i huset. Hon pratade ok engelska men i övrigt var det bara våra få ord på khmer och kroppsspråk som gällde. 

Vi drack te med morfar som bjöd på grön mango och skrattade åt allt. Jag tror att denna man som verkade så tillfreds med livet och var så snäll blev mitt och Daniels starkaste minne. 

Vi fick lära oss göra armband av burkkapsyler vilket Lovis uppskattade mycket. 





Vi åt hos familjen och i stort sett alla måltider (frukost, lunch och middag) bestod av ris, kyckling och omelett. Gott och mättande men rätt tråkigt i längden. 

En morgon traskade vi iväg själva till ett stort tempel i närheten och på vägen tillbaka gick vi till marknaden. Det är härliga ställen och vi hittade nykokade munkar med smält socker på. 





Förra homestay vi var på hamnade vi på en förlovningsfest och denna gång på en begravning. 7 dagar efter dödsfallet är det fest och hela byn sluter upp i sina finaste kläder med vit överdel. Närmaste familjen bär helvitt. Det hela var en glad tillställning med god mat samtidigt som högtalare skrek ut välsignelser från 4 på morgonen till sent på natten. 




Att besöka homestay hör verkligen till höjdpunkterna på resan. Det ger så mycket!









torsdag 4 februari 2016

Vi skulle till Kratie men hamnade i Kompong Cham

Vi hade tänkt åka till Kratie i nordvästra Kambodja men var väldigt osugna på att åka 7 timmar med buss på en dag. Vi tittade på kartan och såg att staden Kampong Cham låg mitt emellan så vi tänkte att det skulle bli en bra mellanlandning. Vi bokade två nätter på Monorom 2 VIP hotel (dessa konstiga hotellnamn!)

Bussresan gick bra. Vi kom fram vid lunchtid och gick till vårt hotell som inte låg så långt bort, längs Mekongfloden. Vi möttes av en sällsynt tråkig receptionist och fick ett rum där skylten med hotellets namn satt för fönstret! 23 dollar för detta rum utan frukost kändes som ett rån och vi önskade att vi inte bokat 2 nätter. 

Trots det trista rummet (som vi snabbt möblerade om så de båda 120-sängarna blev en stor dubbelsäng och då fick en fri yta för lek, pappersflygplanskastning och dans) bestämde vi oss för att strunta i Kratie då vi kände oss lite reströtta. 

Det bästa med att backpacka tycker jag just är att kunna ta dagen som den kommer och känna efter vad en vill göra. Under snart 6 veckor har vi stannat 2-5 dagar på varje ställe och nu blev jag trött på att packa min ryggsäck. 

Första dagen i Champong Cham åkte vi till ett fantastiskt tempel som heter Wat Nokor. Jag älskade detta tempel! Delar av templet är lika gammalt som Angkor wat, eller äldre! I alla fall från 1000-talet. I detta gamla har de sedan inkorporerat ett nyare tempel som om man vill skulle kalla kitchigt. En fantastisk blandning tycker jag. 


Trots att jag inte har någon speciell religiös övertygelse blir jag väldigt berörd av helgedomar som dessa och som används. Visst är Angkor wat superhäftigt att se men det ger inte mig någon religiös upplevelse. Att däremot komma till Wat Nokor och möta munkar, lekande barn, en bröllopsfotografering utan att se en annan turist, det är något annat. Och inne i templet satt två äldre män framför den största Buddhan och de välkomnade oss med stora leenden och varma ögon och hjälpte Lovis att komma åt donationslådan. Två tandlösa kvinnor fick en liten peng och i gengäld fick jag och Lovis varsitt enkelt rött armband (sådant en ser att många har) och en välsignelse. Det var så vackert!

Tillbaka vid vår tuktuk frågade chauffören om vi ville åka till Bamboo bridge också. Ja, kan vi väl, tänkte vi och lät den smarte försäljaren få 2 dollar till för den turen. 

Bamboo bridge är byggt helt av bambu och dras varje år sönder av floden under regnperioden. Sen byggs den upp igen!



Två kvällar har vi ätit på samma ställe vid marknaden. Fantastiskt gott!



Vi har också kollat in marknaden på dagtid vilket är skoj även om vi inte inhandlat något. Det är inte en marknad för turister. I huvud taget är det få turister i stan vilket är synd tycker jag. Fler borde stanna till här. 

Efter två dagar på tråkhotellet bodde vi två nätter på homestay men det får bli ett eget inlägg. 

Igår, sista kvällen, bodde vi på River Moon vilket är ett mycket trevligt guesthouse. 15 dollar betalade vi för det rummet. På rummet låg ett litet häfte om trakten och där fick vi tips om en enkel fransk restaurang som låg nära. Det var en hit!

Vi äter sällan västerländsk mat på resan då det innebär dålig mat med pommes. Men vi har också senaste tiden ätit rätt ensidigt typ kyckling och ris (även till frukost på homestay) så vi var sugna på variation. Le bout du monde, var vad vi behövde! Vid världens ände. Ja, vi kan förstå att denna gladlynte, robusta fransos namngav sin restaurang det och vi undrar hur han hamnade här i Kambodja, i en stad ingen känner till, på en gata som inte ens har något namn! 

Vi var lättcharmade med - åh, vilken vacker familj! Aj aj, kapten! Till Malte som annars alltid blir tagen för söt flicka och fantastisk mat. Kan verkligen rekommendera restaurangen vid världens ände!



Nu far vi tillbaka till Phnom Phen i två nätter och sen vidare till Thailand. 30 dagar i Kambodja börjar närma sig sitt slut och visumet går ut. 






onsdag 3 februari 2016

Tre dagar i Phnom Phen

Efter Chi Phat- äventyret åkte vi till storstad och bodde på ett fint hotell. Jag älskar kontraster!
För 40 dollar per natt inkl frukost fick vi ett stort rum med två små balkonger, två stora sängar, en tv- hörna med soffa och ett skrivbord med fri tillgång till te och kaffe. 

När jag läste recensionerna på booking.com stod det att hotellet låg avsides så vi förväntade oss nån tom bakgata men vi riktigt gillade vår gata som ledde fram till Ryska marknaden. Den var full av trevliga små butiker, caféer och barer. Bland annat fanns butiken "peace handicraft" som anställer minoffer som annars har mycket svårt att få arbete. Daniel köpte en fin necessär där. Ryska marknaden är ett bra ställe för shopping om du har mer utrymme i bagaget än vad vi har. 

Vi gillade också Corner Café, restaurang and bar. Där kan en dricka goda drinkar och titta ner på gatuvimlet. 


Annars är ju marknaderna ett bra ställe att äta riktigt god och billig mat. Vi blir aldrig besvikna. På ryska marknaden åt vi lunch två gånger för ca 40 kr för oss fyra per måltid. 



En kväll åt vi på nattmarknaden och där åt vi sittandes på mattor på marken. 



En dag besökte vi Royal palace. 



Men annars har vi faktiskt mest njutit av att insupa storstad. Vi har traskat runt på gatorna och marknaderna, druckit en drink och även passat på att utnyttja vårt hotell med både pool på taket och filmkanal. Inte så mycket att rapportera. 




fredag 29 januari 2016

Resebetraktelse om barn

Det är så nyttigt att resa och se hur andra lever och att då få syn på hur en själv lever och vilka fördomar en har. Eller jag har, ska jag väl säga. Det är också lätt att börja fundera över det samhälle och den kultur jag lever i när jag får möta andra sätt att leva.

Det är så lätt att tänka att Sverige är så bra. I Sverige gör vi rätt. Men vem säger det?

Under den här resan har jag funderat mycket på hur barnen har det och vem som bestämmer vad barn behöver och vad som är bäst för barn. 

(Jag kan inte på något sätt säga att jag vet hur barn i Kambodja har det. Jag vet att många barn lever i extrem fattigdom till exempel. De flesta barn går i skolan nu även om det tyvärr fortfarande finns de som måste tigga istället. Det är ett fattigt land med en mörk historia som kämpar att komma på fötter. Det jag skriver är ingen sanning utan tankar jag fått utifrån det jag sett och upplevt på resande fot.) 



När vi satt på golvet i restaurangen där vi gick "cooking class" kom lärarens 1,5 åringen gåendes med en stor kniv och jag sa -oj oj och mamman ryckte in och tog kniven ifrån henne. Här finns inga barnlås på lådor eller tippskydd på gasspisen. Hönsen, hundarna och nån katt går omkring bland borden, barnen och slinker lätt in i köket där det ligger nån mopeddel bland grytorna. Jag undrar vad vår första BVC-sköterska skulle ha sagt om hon kommit till detta på sitt hembesök hos oss för drygt 6 år sedan. 

Hela familjen åker moped utan hjälm, säkerhetsbälten existerar inte. De bor bland sina höns trots att fågelinfluensan fortfarande är aktuell och BVCs tjocka häfte om barnsäkerhet känner de inte till. I Sverige skulle alla bli anmälda till socialtjänsten!

Vem har rätt att avgöra? 
Jag är socionom och utbildad i sociallagstiftningen i Sverige. Jag tycker det är otroligt bra att vi har ett skydd för barn och att vi i extrema fall kan omhänderta barn som far illa. Med det sagt vill jag berätta om andra saker jag sett. 

Jag ser barn som behöver vara med sina föräldrar på jobbet. Som leker på golvet när mamma behöver laga mat till sina gäster men som då får massa uppmärksamhet från gäster och där mellan massa tid med sina föräldrar. Jag ser bäbisar som sover middag med morfar i en hängmatta och sen ammas högt upp i åldern och som säljer bananer på gatan tillsammans med sin skrattande pappa. 

Vi ser engagerade pappor, morfäder och syskon som på det finaste sätt tar hand om varandra - hela livet när de sen hjälper till med varandras barn och jobb. "It take a village to rais a child". Hur många av oss har den tryggheten? 



Barnen i byarna vi besökt är inte välbärgade. Byarna är fattiga där vissa har det sämre än andra. Barnen har ofta smutsiga kläder då det ändå inte går att hålla sig ren från det röda dammet på marken. El finns bara ibland och de får alla hjälpa till med hushållsarbete. Men vi ser också mycket lek och glada skratt. Vi ser att barnen har stora friheter och leker mycket utan vuxnas inblandning men som samtidigt verkar kunna ta hjälp från många olika vuxna när det behövs. Vår 6-åring tittade förvånat på oss när vi pratade om fattigdom och utbrast - De är väl inte fattiga!

För när vi ser att många saknar el, rinnande vatten och många av de saker vi tycker är självklara så ser hon något annat. Hon ser roliga kompisar att leka med, vänner att leka "fritt" med samt deras snälla föräldrar som bjuder på frukt och låter henne vara med när de stökar i köket och som mellan hushållsgörat tar sig tid att kamma hennes hår och göra en fläta. 

På många sätt är de rika. De har tid. Tid tillsammans. 


Och det är ju det vi håller på med här på resan -  att verkligen vara tillsammans! Och det gör vi på andra sidan jorden....

Vad är det som säger att det är just i Sverige vi gör rätt i allt? Jag tror att Sverige på många sätt är ett bra land för barn, om vi utgår från barnkonventionen till exempel. Bara det faktum att vår förskola lär ut barnkonventionen. 

Men jag tror att vi bör skärskåda oss själva och att resa ger mig nya ögon på det som tycks vara självklart och "bäst".