fint att vara stressad?

Vid lunch igår pratade jag med en kollega om stress. Vi båda kom fram till att vi inte är så stresståliga och heller inte gillar stress.

Jag tycker om när mina dagar är fulla av vettiga saker att göra på jobbet. Men det är inte kul när schemat blir för tight och uppgifterna känns övermäktiga. Känslan jag får då är inte någon jag vill ha ofta.

Är du stresstålig? Kan du hålla många bollar i luften? Har du många järn i elden?

Det känns som det är fint att vara stresstålig, att kunna fylla sina dagar med oändliga mängder aktiviteter, att producera och vara effektiv och att skynda.

Jag vill inte vara med då.

Jag jobbar med människor och vi som gör det förväntas på något sätt göra det av ett kall. Ibland kan jag till och med känna en förväntan på mig att vara ihjälstressad och på väg in i väggen. För är jag inte lite på vägen mot en sjukskrivning (som jag så klar ska kunna avvärja med några noga utvalda yogapass på kvällstid och micropauser under dagen och rätt kost. För vi är ju pålästa!) så jobbar jag inte tillräckligt hårt, gör tillräckligt mycket, inte kämpar nog.

Det är sjukt samhälle.
Jag protesterar.
Jag vill jobba slow.
Och glöm nu inte att slow inte betyder att bara dra benen efter sig utan om att det är att vara långsam när det behövs och snabb när det krävs men med urskiljning. Jag tror inte att vi gör ett bättre jobb genom att med jagad blick möta kollegor, brukare/ patienter/ klienter/ barn utan att ha tillgång till oss själva - den man får när man saktar in.