onsdag 18 juni 2014

Den spirande grönsaksodlaren

När jag växte upp var min mammas hobby vår trädgård. Vi bodde i ett tvåfamiljshus med gemensam uteplats och trädgård. Jag minns min mamma som lyckligast med händerna i landet. Hon hade ett tufft och stressigt jobb där hon var klädd i dräkt och pumps men när hon kom åkte de kläderna raskt av och på kom slitna jeansshorts och sollinne. Eller rent av bara bikini och träskor.
- hon kunde få allt att växa, nämnde den andra mamman i huset nyligen. - och vi barn fick äta hur mycket grönsaker vi ville, kom hennes dotter ihåg. 

Så var det. Och jag minns hur jag och mamma gick ut efter regnet och plockade snäckor som inte skulle äta upp våra jordgubbar. 

Vi sålde huset med trädgården.  Mamma dog.

 Men när jag nu är ägare av en egen liten täppa kommer så mycket tillbaka. Och jag vill också odla! Få saker att växa och ge mina barn det jag fick. Det är en rikedom som inte kan mätas i pengar att kunna äta något du själv odlat fram. 

Så jag gör mina små försöker och börjar försiktigt. Jag har redan gått på några nitar men rättikan växer i alla fall. 


Hallonbuskarna på bilden är tyvärr inte våra utan grannens. Men till nästa år hoppas jag på egna. 

2 kommentarer:

  1. Åh va fint skrivet. Skulle odlat socker ärtor i år. De är bäst att gå o plocka och småäta på för barnen:) Som godis. Men det blev inte så i år, tiden går så snabbt.

    SvaraRadera
  2. Så vackert skrivet om din mamma.

    Bland det bästa med odling är att man får prova och misslyckas och prova igen och det gör ingenting utan är mest roligt och spännande. I sin egen trädgård kan man göra vad man vill och ingenting vara för evigt ändå :)

    SvaraRadera