Om två veckor ska vi börja jobba igen efter att någon av oss varit hemma under två år. Hur ska vi få ihop vardagen? Vad är viktigast för oss?!
Det är inte så att vi inte är nöjda med hur det är. Men det finns saker som pockar på och som vi kanske ångrar oss sen om vi inte, i alla fall testar. Kanske var det inte för mig? Det finns annat som helt enkelt får vänta. Tills barnen blir större till exempel. Allt har sin tid.
Vi ska fundera mer. Absolut. Risken är annars att vi bara faller in i vardagen utan att ta tag i det där vi ville. Och då kanske vi kommer gräma oss.
Så detta tål att fundera och pratas vidare om.
Så här kan det låta:
Jag: men hur ska jag i huvudtaget veta vad jag borde göra?
Maken: 3 månader i Goa?!
J: Gärna det men med dig och barnen och det är svårt att kombinera med din dröm om ny motorcykel och instruktörsutbildning.
M: Ja...
Så får man fortsätta att fundera och väga saker mot varandra, kompromissa och dela.
Jag ska i alla fall ta upp yogan igen. Det är något som är klart :)
Min man skulle stötta mig i vad än jag kom på. Han är sån. Det är en otrolig trygghet. Och jag skulle givetvis stötta honom lika fullt ut. Men ingen av oss vill ju göra det på bekostnad av den andre. Så man måste kompromissa. Men inte kompromissa bort sig själv!
Vad behöver jag?
Vad behöver du?
Vad behöver vi?
Hur tar vi hand om "Viet"?
Det kanske inte låter så kul men jag tänker att det är en förhandlingsfråga. Men jämfört med i andra förhandlingar är (i ett bra förhållande) båda ute efter att det ska bli så bra som möjligt för dig, för mig och för oss. Om någon är nöjd och den andra missnöjd är förhandlingen misslyckad.
Det här kanske låter allvarligt? På sätt och vis är det ju det. Vi pratar om våra liv. Men inte på något krisartat sätt alls utan bara om hur vi kan få så kul som möjligt.
Hur gör ni andra som lever i par? Hur tänker nu kring dessa frågor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar