Så fort vi tror vi förstår är vi helt fel ute!

Idag är #känslouppropets "känsla" ledsen.


Min dotter har just börjat förskoleklass. Hon började fritids två veckor före skolstart och det har gått fantastiskt bra och vi har fått hem ett trött men otroligt glatt barn på kvällarna. Det kändes som att det var dags för henne att gå vidare från den lilla förskolegruppen (som vi varit/är extremt nöjda med) och kliva in i skolkorridorerna. Hon har lärt känna nya barn, lärt sig gå armgång och blivit stimulerad på olika tänkbara sätt. Hurra!


Igår när jag kom hem från jobbet möttes jag av ett väldigt ledset barn som låg utslagen i soffan. Jag kröp ihop bredvid henne och strök henne över ryggen och hon började gråta. - Är du ledsen?
Jag tror inte att mitt barn visat det i skolan. Jag tror inte att någon där hade märkt. När pappan hämtade barnet var hon på strålande humör och personalen sa att dagen varit bra.


Hemma i soffan orkade hon inte vara glad längre. Hon var jätteledsen. Jag kommer nog aldrig få reda på exakt vad det var som gjorde henne ledsen. Alla var snälla. Inget dåligt hände. Men hon var trött och hon var ledsen. Och hon vill absolut inte uppleva samma sak igen - en temadag på skolan. Och nästa dag var det temadag igen, det visste hon. - Det var så jobbigt!


Vi lät henne vara ledsen. Vi klappade, vi mös ihop oss i soffan och snart var det lättare att prata om det. Jag fick lite fler ledtrådar till vad hon tycker är jobbigt men jag kan aldrig helt förstå. Men jag kan förstå känslan av att det är jobbigt och av att vara ledsen. Vi tillåter känslan att finnas och den lättar.


Vi kan heller aldrig förstå helt. Vi kan aldrig veta vad en annan människa upplever, känner och tänker. Vi kan tro oss förstå. Vi kan känna igen känslor i oss själva men vi kan aldrig förstå. När vi tror att vi förstår, då slutar vi att vara nyfikna och då kommer vi längre ifrån varandra och längre ifrån "sanningen".